De kvinnliga nazistsympatisörer som var författare gjorde till sin uppgift att förmedla den nazistiska ideologin till läsarna, de presumtiva anhängarna, vilka i detta fall huvudsakligen utgjordes av kvinnor. Det är om dessa författare och deras texter som denna studie handlar.

När den nazistiska rörelsen växte fram under 20- och 30-talet var den en närmast totalt manlig rörelse. Man hyllade manliga hjältar och manliga ideal. Ledarna bestod uteslutande av män, och kvinnor deltog sällan i offentliga sammanhang. Historikern Heléne Lööw, som Bibi Jonsson hänvisar till i Bruna pennor, menar att ett av nazismens grundläggande drag är just att hävda mannens överordnade ställning gentemot kvinnan. Ändå anslöt sig kvinnor, naturligtvis i Tyskland men också i viss utsträckning i Sverige, till denna rörelse och arbetade för att driva dess politik – en politik som alltså vilade på grunden att kvinnan inte är mannens jämlike. Detta var kvinnor som propagerade för att kvinnor som grupp skulle befrias från det politiska livet och istället helhjärtat tjäna sitt land inom de tre områdena Kirche, Kinder, Küche (Kyrka, Barn, Hushåll).

Varför anslöt sig kvinnor till en tydligt antifeministisk ideologi? Vad var det som lockade i den konservativa synen på kvinnans roll i samhället? Det är några av frågorna som drivit litteraturprofessor Bibi Jonsson att analysera samtida litteratur, det vill säga litteratur utgiven under 20- och 30-talet, skriven av svenska kvinnliga författare. Utifrån viljan att ta reda på om det under den här tiden fanns någon kvinnlig nazistisk litteratur i Sverige, analyserar hon så väl politiska pamfletter som skönlitteratur, och så väl barn- som vuxenböcker. Även om fokus ligger på författare som haft en tillhörighet i eller uttalad sympati för nazistiska organisationer, så ingår även verk där författaren inte haft uttalade nazistsympatier, men där litteraturen ändå kan läsas som färgade av nazistiskt idéinnehåll.

Formmässigt förenas mycket av den nazistiska litteraturen i studien genom att ligga mycket nära eller inom melodramens gränser, med dess dramatiska händelseutveckling och starka stilistik avsedd att påverka läsaren känslomässigt. En komponent som ger litteraturen sin nazistiska tendens spårar Jonsson i hur rastemat behandlas. Att litteratur från den här tiden har rasstereotypa karaktärsskildringar, eller schablonmässiga beskrivningar av judar eller romer, är i sig inte nog för att den ska kunna kategoriseras som nazistisk. Men den nazistiska litteraturen bar nästan alltid på detta rastema. Andra komponenter, som i sig själva inte kan definieras som nazistiska men som ingick i den nazistiska litteraturens konstruktion, är, menar Jonsson, särartshävdande och moderskult.

Jonsson ger i sin studie en gedigen redogörelse för den nazistiska rörelsen i trettiotalets Sverige, hur den kommer till uttryck både som utopi och som reell politisk agenda. Likaså kartlägger hon olika nazistiska nätverk, publikationer, skribenter och kritiker, samt förklarar det nazistiska idéinnehållet och dess relation till det svenska folkhemsbygget. Det är för mig, som inte tidigare hittat en ingång till nazismens historia, inledningsvis fruktansvärt fängslande. Redogörelsen ger mig sammanhang, aha-upplevelser och får mig att ställa nya frågor. Jonsson använder Alma Hedins dagboksanteckningar från sina många besök i Tyskland, tillsammans med sin bror Sven Hedin, som en slags röd tråd genom texten. Det fungerar väldigt bra. Men när analysdelen tar sin början blir jag tyvärr en smula vilsen.

Totalt ingår 35 titlar i studien. Ett stort antal olika skribenter står bakom dessa. Det är här jag får problem. När Jonsson presenterar sin analys gör hon det uppdelat dels efter olika författarskap, dels efter olika teman. Det gör att allt vävs samman – i texten kastas vi mellan jämförelser av karaktärsskildringar i en författares olika verk, mellan olika teman, mellan texten i sig, hur den mottogs av samtida recensenter och hur den relaterar till andra författares verk. Jag tappar snart fotfästet och minns inte längre kronologin eller vem som nu var vem av alla de namn som det hänvisas till. Dispositionen av analysen är det som brister i den här studien, vilket jag också misstänker är anledningen till att jag upplever den som väldigt ‘framtung’ – jag har helt enkelt mer glädje av den teoretiska genomgången inledningsvis än av själva analysen avslutningsvis.

Detta till trots är det en bok som uppmärksammar kvinnornas del i att sprida de nazistiska idéerna, och som därmed tillför ett annars relativt outforskat perspektiv. Riktigt intressant är Jonssons avslutning i vilken hon presenterar en alternativ läsning av den kanske mest namnkunniga svenska nazistiska författarinnan, Annie Åkerhielm, där tendensen i en av hennes mest lästa romaner kan tolkas som kvinnoemancipatorisk snarare än traditionellt antifeministisk.

Att kvinnor engagerade sig i den nazistiska rörelsen framstår även efter analysen som paradoxalt. Ja, Jonsson hävdar rent av att det inom nazismen inte gavs någon plats för kvinnor. I skönlitteratur och pamfletter hyllas kvinnan för sin moderlighet, men hon ges alltid en biroll på mannens väg mot den sanna nazistiska övertygelsen eller livsvalet. Kvinnan förstås som i första hand potentiell mor, som en funktion av sitt kön, och i andra hand som en representant för den ariska rasen. Hon är sitt kön före sin ras. Jonsson avslutar genom att kommentera detta:

En nazistisk kvinna skulle enligt detta resonemang vara i högre grad kvinna än nazist. Med denna logik skulle det överhuvudtaget inte finnas någon nazistisk kvinna. Som jag förmodade inledningsvis ger inte heller nazismen utrymme för någon sådan: en nazistisk kvinna har inte något existensberättigande och heller ingen existensform.

Och ändå verkade de lojalt i de nazistiska leden, dessa kvinnor utan existensberättigande bland sina egna. Nog är det intressant!

Similar Posts:

• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Lärdomar från avgrundens kant
• Salongskvinnor i skuggan

Idag skriver jag om Maria Svelands redan omtalade debattbok om antifeminismen, Hatet, som tar sin början i det hotbrev hon läste upp i Svts ”Uppdrag granskning”. Boken samlar på ett bra sätt hur feminism har blivit ett skällsord de senaste åren, och hur detta skett parallellt med fascismens och rasismens utbredning i Europa. Mer allvarligt än en liten vit kränkt man som slänger ifrån sig några stavfel, alltså. Jag rekommenderar alla att läsa.

Igår skrev Alice om boken Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky. Alice utlovar en ilning av förtjusning inför de olika platser som finns på denna värld, trots att författaren inte alls romantiserar dessa.

Vi avslutar veckan med Textival på fredag, från vilken Kari rapporterar. Det kommer även att bli ett tema med noveller, nya små godingar från Novellix. Namn som Klas Östergren, Ulrika Kärnborg och Stina Stoor utlovas… Alice påpekar att Novellix form denna gången är något utöver det vanliga i skönhet.

Och söndagen fylls med en recension av Marie som läst Bruna pennor – nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur av Bibi Jonsson, en bok hon kallar både intressant, faktaspäckad och välskriven.

Och däremellan mycket, mycket mer förstås! Kommentera gärna vad du själv tycker om böckerna vi recenserar.

Similar Posts:

• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Säregna noveller som går rakt in
• Burkmat, schaktmassor och stor passion