Ramona är sexton år och har åkt in och ut på olika behandlingshem i åratal. Ingenstans har de kunnat få henne att sluta skada sig själv. Nu är hon hemma hos familjen, hos sin pappa, medan hennes socialsekreterare letar efter ett nytt ställe som ska kunna ta emot henne. Hon får en ny psykologkontakt, tvingar sig igenom luncher med kvinnan hon envist kallar för Stella, träffar barndomsbästisen Lovisa och strulige Alex, som hon känner från behandlingshemscirkusen, men kan inte direkt se vare sig framtid eller ett fungerande vardagsliv framför sig.

Jag heter alltså Ramona Rosenberg (SOM DU SÄKERT VET OM DU LÄST MIN JOURNAL) och jag gör absolut ingenting om dagarna (FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA SÄR), ligger faktiskt mest i sängen och glor upp i taket (OCH IBLAND SKÄR JAG MIG I ARMARNA). På kvällarna umgås jag med min pappa som heter Patrik och jobbar på Karlssons byggfirma (OCH HAN VET INTE ETT SKIT OM MIG PRECIS SOM ALLA ANDRA) och på helgerna händer det att vi träffar en kvinna som påstår sig vara min mamma (HON LIKSOM BARA STACK EN DAG) men jag bryr mig verkligen inte (HATAR STELLA FOREVER). Det är tur att jag har världens bästa Lovisa (SOM ÄR SÅ SJUKT DUKTIG ATT JAG MÅR ILLA), hon är liksom med i varenda skolförening och är alltid positiv och tror gott om alla (INTE SOM JAG SOM HATAR ALLA TILLS MOTSATSEN ÄR BEVISAD), dessutom peppar hon alltid och tror på mig (FAST ALLTING KOMMER ÄNDÅ GÅ ÅT HELVETE EFTERSOM JAG ÄR HELT PSYKO). Ja, det är väl lite om mig, nåt annat du vill veta?

Det är med en viss svart humor Marta Söderberg låter sin titelkaraktär föra talan, och samtidigt låter oss veta att Ramonas svar knappast är de slutgiltiga svaren. Som hur gärna hon skyller på den där kvinnan som bara stack, sin mamma, eller hur omöjligt hon har att se de bra saker hon har i sitt liv, bara tänker att de kommer svika, att hon kommer fucka upp igen. Att de skulle ha det bättre utan henne.

Det har varit en hel del debatt de senaste åren om samhällets förmåga att hantera unga människor som på olika sätt mår psykisk dåligt. Om unga tjejer med självskadebeteenden som låses in på slutna psykavdelningar bland våldtäktsmän och mördare. Om vad man egentligen får göra för att få någon att sluta skada sig själv.

Ramona kan på sätt och vis läsas som ett inlägg i den debatten. Mycket av den ”vård” Ramona fått framstår snarare som en del av problemet än som någon egentlig hjälp. Hennes skärande är mer av ett tröttsamt beroende än av blodsmagin hos exempelvis Berny Pålsson. Söderberg får fram den där dubbelheten som ett destruktivt beteende ofta har, hur utmattande men samtidigt på något absurt sätt tryggt det kan vara. Hon lämnar oss ändå inte riktigt där, för kanske, kanske går det att våga tro på en annan typ av trygghet.

Similar Posts:

• En mörk men glittrande punkängel
• Hopplöshet och livskraft
• Lite tillrättalagt
• Brytningstid
• Utsatthet och utanförskap

Jag kan ändå tycka att självbiografier hör till de böcker som är svårast att recensera. Det är svårt att helt avskärma sig från känslan av att faktiskt recensera någons liv i sig – och det är ju en helt bisarr tanke.

I Berny Pålssons Känn pulsen slå – uppföljare till succédebuten Vingklippt ängel – börjar strukturen gå mig på nerverna. Precis som i Vingklippt ängel finns en känsla av hopp och en nästan ofattbar livskraft, men de ständiga återfallen ger ändå en nära överväldigande känsla av kvicksandsliknande marsch på stället. Alla som någonsin ens kommit i närheten av en missbrukare känner säkerligen igen den tröstlösa, tärande bergochdalbanan av storartade löften och hopplösa återfall och kritiken ligger ju minst sagt illa i munnen. Jag menar, ”ja, ursäkta, men den dramaturgiska strukturen i ditt liv är lite otillfredställande”? Snacka om stenar och glashus, för övrigt.

En annan sida av samma problem är hur Pålsson känner sig tvingad att bemöta hur Vingklippt ängel tagits emot. Otaliga unga människor har uppenbarligen tagit den till sina hjärtan och känt igen sig i den och kritiken kallar den gärna något av en självskadebeteendenas bibel. Naturligtvis går det trender i sådana här beteenden precis som i allt annat, men kan man verkligen skylla författare – och dessutom människor som kämpar med att överkomma sina egna komplicerade problem – för att människor mår dåligt i världen?

Precis som en annan av vårens självbiografiska uppföljare – jag tänker på Ulrika Olssons och Anna Lytsys Ulrikas sista strid – borde Känn pulsen slå göras till obligatorisk läsning för alla som har det minsta med vården att göra. För hur i helvete kan vi fortfarande vara så dåliga på att hjälpa människor i det här samhället? Få kan ha så mycket inneboende kraft att hävda sitt hjälpbehov som Berny trots allt besitter och med sin dubbeldiagnos som missbrukare och psykiskt sjuk hamnar hon ständigt mellan stolarna. Det är knappast ovanligt med olika kombinationer av psykproblem och missbruk – även om vad som är orsak och verkan naturligtvis varierar – och det är faktiskt skandalöst att samhället är så dåligt på att bemöta det, eller att över huvud taget tänka långsiktigt i de här frågorna.

Nu ska det kanske understrykas att Känn pulsen slå är en annan bok än Vingklippt ängel. En del av problemen har Berny trots allt rört sig bort ifrån. Andra har kommit upp till ytan och måste oundvikligen bearbetas om hon ska klara av att leva och hålla sig nykter. Visst finns det en framåtrörelse och, som sagt, hopp och livsvilja framför allt.

Språket är också välbekant vid det här laget, drivet och stark poetiskt. Det fungerar visserligen sämre som dialog, men det råder ingen tvekan om att Pålssons skrivande har fler dimensioner än enbart det terapeutiska. Berny Pålsson är helt enkelt författare och det ska bli spännande att se vad hon hittar på härnäst.

Similar Posts:

• En mörk men glittrande punkängel
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Ut ur labyrinten
• Värmen från en toasits
• Partipiskan viner

Berny Pålssons självbiografiska debut, Vingklippt ängel, är bland de svartaste skildringar av självdestruktivitet och psykiska problem jag någonsin läst. Jag tillbringar intensiva timmar med boken, med en ständig klump av illamående och smärta i magen. Vore det den enda sidan av boken tvivlar jag på att någon skulle orka läsa den.

Det handlar om ”blodets makt”, om den fysiska smärtan som lättnad och utväg och återvändsgränd, om lättheten i att förakta mänskligheten, ”DenGråMassan”. Om att göra sig till någon annan, en ängel i distanserat fågelperspektiv. Om det hisnande svåra i att landa, ta itu med och våga.

Det är mycket mörker och demoner och ren och skär smärta så man knappt kan andas, men samtidigt så brutalt jävla äkta. Och det finns på något konstigt sätt hopp. Lite glitter någonstans i allt det svarta. Det går att överleva till och med dessa bisarra uppväxtförhållanden, sådana groteska erfarenheter av både andra utagerande, trasiga människor omkring en och av psykvårdens nyckfulla behandlingar. Till och med en människa som levt med självplågande och demoner så länge hon kan minnas, som använder den självorsakade smärtan som snuttefilt och som nästan inte känner någon annan trygghet, kan våga, och få hjälp att våga, ta sig ut till något annat.

För det finns ljuspunkter, det finns vänner och vackra saker, filmer och livsviktig musik. Det finns försoning. Och det finns kraft. En jäkla livskraft och en vilja att formulera, en poetiskhet i svärta och glitter, en oerhörd mänsklig värme och förmåga att nå ut. Det är en styrka som imponerar. Både litterärt och personligen.

Similar Posts:

• Hopplöshet och livskraft
• ”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”
• Värmen från en toasits
• Ljuspunkter i mörkret
• Under den grälla, skitiga ytan