Den ena uppblåsta egoisten efter den andra står där och mässar jag-jag-jag. och det kallas litteratur! Det är 1982 och Sara Lidman skriver i sin dagbok efter att ha lyssnat på radio: först var det Jan Myrdals Barndom som följetång och därefter en intervju med Ivar Lo-Johansson om näst sista delen i hans memoarsvit. ”Man […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat? Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta […][...]

Jag vet varför burfågeln sjunger från 1969 är Maya Angelous första självbiografi eller självbiografiska roman. Första av sju, än så länge, och det hade man ju kunnat tycka var i mastigaste laget. Om det gällt någon annan än Maya Angelou, vill säga. Utan att vara oerhört insatt – jag tror att jag fastnat för hennes […][...]

Och det hände sig på den tiden att Karl Ove Knausgård gav ut den sista delen av Min kamp och Norges samlade litteraturkritiker drog en suck av både lättnad och förtvivlan, ity vad skulle de nu debattera? …Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på […][...]

Min mor och jag för en återkommande diskussion om kvinnoskildringar, inte minst om dem som kom när hon var i min ålder. Hon kan till exempel förfasa sig över hur jag kan gilla filmen Jag är nyfiken – gul, och sedan visar det sig att hon aldrig ens sett den, bara minns kontroverserna och hur […][...]

En personlig minnesbok om Gustaf Mannerheim, marskalken av Finland, legendarisk statsledare och president? Av filmproducenten och författaren Jörn Donner, bara 18 år gammal då Mannerheim gick bort? Vad kan Donner rimligen ha för personliga erfarenheter av Mannerheim som ligger till grund för föreliggande bok? I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots […][...]

Det är egentligen en ren slump att jag råkar läsa Lyckliga slut precis efter att jag läst Happy, happy – en bok om skilsmässa. En slump som definitivt ser ut som en tanke. Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du […][...]

Bekännelsens litteratur samtalades det om igår när Semafor hade höstpremiär på Högkvarteret med Semafor goes confessional. Maja Lundgren och Maria Zennström var inbjudna för att prata om litteratur som lånar av det självbiografiska. Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots […][...]

En fras återkommer så fort jag pratar med någon om Erica Jongs kultförklarade Rädd att flyga, som jag antikvariatsfyndat för några veckor sedan: ”Jag skulle väl inte direkt säga att det är en bra bok, men …” Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den. Till saken hör förstås att Rädd att flyga […][...]