Torget (en kärlekshistoria) har som sitt själva epicentrum presidentvalet i Vitryssland (eller ”Belarus” som det genomgående kallas i romanen – jag återkommer till denna språkliga markering, som helt avgjort inte är en slump) år 2006 och något av dess konsekvenser. Det som ringar in valet är kärlekshistorien mellan Ales och Maryjka. De är båda två frihetstörstande ungdomar som inte vill något annat än diktaturens död. Men de är också, i lika stor utsträckning, poesitörstande ungdomar som försöker kanalisera sina förhoppningar och sin längtan genom skrivandet. De möts på en skrivarkurs där Maryjka deltar och dit Ales kommer för att läsa upp sina alster och få respons. Ales blir genast intresserad av Maryjka och kommer tillbaka för att uppvakta henne och bjuda ut henne. De verkar ha oändligt mycket att prata om. Men så andra gången de ses går det inte alls lika bra. Vad har hänt mellan dem? Så försvinner Maryjka flera veckor utan att höra av sig.

När de får kontakt igen bestämmer Ales sig för att överraska henne och tar med henne ut på en picknick till ett område utanför Minsk. I en brutal scen blir de överrumplade av tre unga killar som våldtar Maryjka. Ales får panik och flyr därifrån. Våldtäktsscenen utgör ett slags peripeti i romanen, och möjligen gör jag en övertolkning, men jag läser den som en allegori för diktaturens våldsgrepp om medborgarna – det som är brutalt och fullständigt godtyckligt. Men också overkligt; för när Ales flytt därifrån början han fundera – hur var det egentligen det gick till? Vad hände egentligen? Var det inte så att de där killarna var rätt otrevliga, men att inget fysiskt hände? Ales vet varken ut eller in. Så osäkras uppfattningen om vad som i själva verket hänt.

I romanens andra del har det gått en tid. Presidentvalet 2006 äger rum, och efter det uppenbara valfusket och repressionerna av andra presidentkandidater samlas en stor folkmassa på det stora torget i centrala Minsk. Där återfinner Maryjka av en slump Ales och tillsammans med den stora folkmassan bildar de en levande organisk protest mot diktaturens våld och för rätten till demokrati men kanske framförallt rätten till det egna språket.

Det är uppenbarligen så att belarusiskan alltsedan sovjettiden blivit konsekvent förtryckt och nedvärderad av myndigheterna – och är så fortfarande. Detta löper som en röd tråd genom hela romanen. Ales skriver sina dikter på belarusiska – som en motståndshandling. Det jag nämnde ovan, att landet konsekvent kallas ”Belarus” är uppenbarligen en motståndshandling i sig, mot den gamla benämningen Vitryssland, där själva namnet låter påskina att landet egentligen bara är en konklav till Ryssland.

Det språkliga dilemmat är kanske det som gör mest intryck i den här romanen, eftersom språket är ett så subtilt verktyg och vapen, speciellt i en diktatur (jag tänker instinktivt på George Orwells 1984 och dess ”nyspråk”). I övrigt kan jag inte säga att den är särskilt berörande. Händelserna kring presidentvalet och diktaturen i allmänhet är naturligtvis förfärliga, men är presenterade så att boken mest framstår som ett slags dokumentär. Kärlekshistorien är tyvärr ganska ointressant och varken Maryjka och Ales är tecknade med någon större esprit och blir aldrig riktigt levande för läsaren.

Den största anledningen till att läsa den här romanen är väl alltså för att underrätta sig om situationen i Vitryssland/Belarus. Och det är väl egentligen en anledning så god som någon. För hur mycket vet vi, egentligen, om vad som försiggår i ”Europas sista diktatur”?

Similar Posts:

• Europas sista diktatur
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Att bringa fram de döda
• Röster om ett nationaltrauma
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”