Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

Och just detta, att vara svag, rädd, osäker, tafattare, yngre, klenare, blygare, ordentligare går som en röd tråd genom de elva novellerna i Axel Åhmans debutverk. Det handlar om pojkar eller män som växer upp på landet, går i skola, deltar i älgjakt, hjälper pappa hemma på gården, konfirmeras, far ut på sin första dans, återkommer till hemtrakten efter studier eller lever borta hemifrån men bär med sig något av sin sociala osäkerhet … Som en gammal skada eller svaghet som finns där.

Det finns alltid en kontrast mellan jaget och de andra, en misstro eller osäkerhet som gör att det bildas en sorts rangordning eller osynlig tävling. Det gäller att inte vara “klein” trots att det bär emot att låtsas, försöka, kämpa för att passa in i de outtalade – eller ibland mycket tydligt uttalade – manliga normerna. Här ska man vara stark, snabb, ha krafter, tala för sig och gärna högt och myndigt. Lägga sig i och hålla koll på andras liv och leverne.

Miljöerna är ofta landsbygd, en österbottnisk sådan med byar, servicestationer, små skolor och riksvägen. Men det kan också vara urban miljö såsom i novellen “Bastutronen” där huvudpersonen upptäcker sig sitta på platsen för den som ska kasta på bastuugnen i den allmänna stadsbastun med främmande manskroppar av alla kalibrar. Han tar sig an uppgiften fastän han nästan stryker med på kuppen och håller ut i det kokande helvetet. Han klarar mandomsprovet även om han vacklar ut nästan halvdöd.

Åhman är en sant skicklig och känslig ordanvändare. Han använder sig av österbottnisk dialekt i replikerna – ibland även finska i till exempel ”Bastutronen” – och uttrycken sitter som hand i handske. När till exempel mamman och pappan diskuterar i familjen som får “sverigefrämmande” i novellen med samma namn, över rikssvenskarnas bortskämdhet: “Jåå … Va kan man? – NÅ ITT NA!” (Nå, ingenting). Här påpekar berättaren om sverigesläktingen som “försökte svänga sig med dialekten han lämnat på stranden när han satte sig på båten västerut för tjugofem år sedan” medan pappan i familjen nästan ser ut som om det “skadat honom fysiskt”. Varenda en som upplevt liknande språkglapp bara vet vad det handlar om. Diskussionen om sverigesläktingarnas namn på barnen är också mitt i prick: att skriva Zara med Z “Och “Liam, vad tror de egentligen? Att de ska bli popstjärnor eller influencers bara för att de importerar namnen från USA?”.

Överlag är namnvalen intressanta och träffande och ofta förekommer samma person i flera noveller. Överaktiva Tommy som frågade “E do klein?” figurerar några år senare i novellen “Konfirmationen” som dansbussens kung – förstås – med en öllåda som krona. Kommundirektören med namnet Jörgen, hög på sig själv och sin makt, i novellen “Kommunfadern”, begravs senare i novellen “Smörgåstårtan”. I den novellen tar och får prästen ordentlig hämnd på sin gamla mobbare och plågoande genom att sätta ner foten och verkligen sjunga ut sanningen. Till och med pissa ut den … hela novellen är fylld av galghumor.

Elva noveller om att vara pojke, man, gubbe. Retad, ratad, utmanad, påtrampad. Att få ge igen, ge betalt för gammal ost. Novellerna är humoristiska och Åhman har studerat och känner de österbottniska männen i deras omgivning. Han ser mycket och läser av och ut mycket mellan raderna. I sanning är det här säkert något som är allmängiltigt i kulturer och samhällen där människor känner varandra och varandras släkter.

Samtidigt är det lite sorgligt. Särskilt vad gäller novellernas yngre killar. Måste man (män) fortfarande kämpa så hårt för att accepteras? I en Fb-diskussion såg jag kommentaren “inget har förändrats på femtio år” angående novellen “Konfirmation” som handlar om dansbana och fylla. Därför är det viktigt och riktigt att Axel Åhman, som själv är ung och en förebild för många i och med otroligt populära och älskade humorgruppen KAJ, skriver om frågorna och visar med hela handen på hur eländiga manlighetsnormerna alltjämt är i ett av världens mest jämställda och lyckliga (?) länder. Han får oss verkligen att skratta åt alla (män) som trycker ner andra genom att just för sin egen inre rädslas skull fråga “E do klein?”.

Läs novellerna i Klein och lyssna även till humorgruppen KAJ så får du en hel del att fundera över …

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Komprimerade noveller
• Uppbrott och våndor
• Noveller om folk som känner varandra
• Allt är som vanligt