Walter är 31 år och har mer av misstag än på grund av kompetens blivit befordrad till en chefspost på huvudkontoret, men tillbringar nästan mer tid på akuten än i mötesrummet D44. Walter lider nämligen av en svårartad hälsoångest. Hälsoångesten upptar en stor del av hans vakna tid och driver sambon Anna till vansinne! Han behöver inte mindre än TVÅ terapeuter för att komma till rätta med problemet, men sammanfattningsvis går väl just det där tilltaget ”sådär”.

Det är lätt att förstå att det inte blir mycket energi kvar att ta itu med det verkliga utmaningarna i livet, hos stackars Walter när dagen börjar så här:

Jag står i duschen när jag får syn på en svart prick på armen, en liten fläck på huden. De första sekunderna är allt som vanligt, jag tittar på pricken, har jag sett den förut? Ser den inte lite ojämn ut i kanterna? [...] Vattnet i duschen har blivit för varmt. Jag måste kliva ur. Naken står jag på badrumsgolvet och droppar. I spegeln försöker jag se om det finns fler prickar. Prickar som kommer att bevisa att cancern redan har spritt sig. Spegeln är immig. Jag gnuggar, men imman kommer tillbaka innan jag hinner titta ordentligt på min hud.

Den seriöse författaren till familjedramat Blodsbunden och kärleksromanen Snöstorm syns inte till i den här betydligt kortare romanen, däremot skymtas Dagens Nyheters uppskattade kåsör bakom de träffsäkra formuleringarna. Och det är roligt, verkligen roligt! Aldrig har väl en beskrivning av gastroskopi framkallat sådan munterhet:

Jag har nogsamt följt alla instruktioner och fastat och sköljt ur kroppen, så jag är hungrig när jag kommer till kliniken för att äntligen, med egna ögon, få se hur jag ser ut inuti. En del vill åka till Nordpolen. Andra vill bestiga Mount Everest. De ställena har människorna redan besökt. Min magsäcks insida är mer outforskad än månens baksida. Men jag är redo att modigt färdas dit ingen tidigare har färdats.

Dramaturgiskt bjuder Erba inte på några större överraskningar, utan historien utvecklas så som vi utan nämnvärd hälsoångest tycker är lämpligt. Men det räcker gott, eftersom det är genomsyrat av en fin humor som får mig att le under större delen av läsningen och ibland till och med skratta högt. Och med tanke på att ett gott skratt lär förlänga livet, så tackar vi Augustin Erba hjärtligt för att vi kommer att leva minst en månad längre än vad vi hade gjort utan dessa skratt.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Recensionen, ditt as
• Avslappningens två sidor
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Fördjupad bild av ”mamma”