För den som inte vet, kan jag berätta att jag då och då läser bokrecensioner på finskspråkiga litteraturbloggar. Jag konstaterar att i vårt grannland läses det och recenseras med stort engagemang. På hösten kommenteras böcker och författare även i papperstidningar (och deras nätupplagor) så att bokläsning uppmärksammas av en bredare allmänhet. Detta på grund av […][...]

Redan vid första anblicken av omslaget på boken Blybröllop känner jag mig som läsare lite kluven. Är det här en deckare eller någon form av feelgoodroman? Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något […][...]

Det är en mäktig romantriologi Carina Dahl sitter och filar på till sjöss. Det stora svenska vemodet är andra delen efter Familjelyckan. Det hade jag ingen aning om förrän jag läst ut boken, ganska glad över min ovisshet. Det stora svenska vemodet går nämligen utmärkt att läsa som en fristående del, även om några få […][...]

Den manodepressiva före detta kommundirektören och numera näringslivsombudsmannen Hemmi Elstelä är tegelfabrikör Liljeroos högra hand. Hemmi, som bokstavligt talat har huvudet i det blå, lyckas med sina galna idéer göra det Liljeroosska teglet känt över hela världen. När Liljeroos kommer över på en heliumanläggning till ett oslagbart pris beslutar sig de två männen för att […][...]

Känner du dig någonsin otursförföljd? Känns det som om helvetets makter konspirerar för att göra ditt liv så surt som möjligt? Då kanske du har en riktig klåpare till skyddsängel … Det är precis vad Aaro Korhonen råkar ut för i den senaste i raden av Paasilinnas översatta böcker. Disponenten Aaro söker sig till den […][...]

Jag läser SF. Oftast och nästan bara SF. Innerst inne vet jag nog att jag missar en hel del när jag ratar de stora klassikerna och de bejublade debuterna och de många andra genrerna, men det kan inte hjälpas. Enstaka litterära utflykter har det förstås blivit: Tolstoj var förnöjsam, Paasilinna är underbar en bok i […][...]

För mig är Paasilinna synonymt med trygghet – främst av två anledningar: han gör mig aldrig besviken rent litterärt och han väcker varma känslor inom mig i sina skildringar av det finska livet. Det enkla livet, det förflutna, det snart bortglömda. Tänker på min barndom. Alla människor och miljöer som korsat min väg som liten […][...]

Man kan ju undra hur många bra böcker man aldrig får chansen att läsa eftersom de inte har översatts till svenska. För faktum är att det i många fall tar åtskilliga år innan utländska författare hittar utanför sitt hemlands gränser. Så är även fallet med Kari Hotakainen. Han hade hunnit skriva ett tiotal romaner innan […][...]

Jag har läst någonstans att om man har läst en bok av Aarto Paasilinna så har man läst alla. Visst känns greppen och miljöerna igen i hans romaner men det är också dess styrka. Jag har haft honom som resesällskap många gånger de senaste åren. Med böcker som Kollektivt självmord, Den ljuva giftkokerskan, Den ylande […][...]

Två människor, oberoende av varandra, är trötta på livets härjningar och bestämmer sig för att nu får det vara slut. Den ena bestämmer sig för att ända livet med en bössa och den andra medelst snara runt halsen. Olyckligtvis – eller lyckligtvis kanske? – råkar platsen de valt ut för sitt självmördande vara identisk, liksom […][...]