Nu vill jag inte påstå att jag bara genom handpåläggning kan identifiera Arne Johnssons senaste diktbok som ett mästerverk, även om det känns så. Låt mig ta upp tråden i en annan ände: ”Det högsta av allt är dock att känna igen det som vi aldrig har sett. Det är kanske därför som det självklara bereder oss så mycket lidande”, skrev Erik Lindegren.

I en bemärkelse är det i alla avseenden ett mästerverk. Johnsson är en Mäster. Liksom Lindegren verkar dikten för honom vara en mycket speciell sorts plats, till lika delar bestänkt med skaldens vigvatten som med yrkesmannens svett. Där kan han både resa tempel och verkstad, där framsäges psalmer i ena stunden och framställes en bruksanvisning i den andra.

I Där med längtan spilld ut i larmet går Johnssons chimära prosadikt mot enkelhet och, om man ska jämföra med några tidigare samlingar, typografisk samling. Även om han enligt egen utsago ser sig som en ”komponist” av poesi, tycker jag att detta är mindre orkestralt, mer formellt, mer mindre. Arne Johnsson skriver förvisso fortfarande sin poesi med stor musikalitet, men här med sparsmakade medel.

Således ordning och reda, både mellan rader och sidor. Tematiskt rör det sig om gränsland, övergångar. Favoritplatser är skogsbrynet, strandkanten, längs vägen; där ljuset bryts, där ett ljud tränger fram, där ett djur skymtar mellan stammarna. Det kanske inte ter sig vara mycket för världen.

Samtidigt är dikterna starkt präglad av en dialog med ett ack så obestämt ”du”. Ibland vill jag ha det mer definierat, när jag läser och tänker att han känner ändå igen det som vi aldrig sett. Detta byte dikten måste fälla på de torftigaste av jaktmarker.

Similar Posts:

• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Karlfeldt – en kåt en
• Chauffören, rökpausen och ändhållplatsen
• Minnen och iakttagelser