Även om man knappast kan anklaga Konrád – änkeman, pensionerad kommissarie jämte inbiten Reykjavíkbo – för att slå klackarna i taket i de tre första böckerna i Arnaldur Indridasons senaste deckarserie, tar han priset i den nyutkomna, fjärde delen Tyst som muren, där han närmast framstår som svårmodig. Jag har förstått att somliga läsare har […][...]

Island ligger långt bort från oss i resterande Norden med sitt läge söder om Grönland. Men likväl känner många lockelsen att utforska dess natur. En del vill å andra sidan uppleva Reykjavik – partystället där festen pågår tills morgonen gryr. Att minnas fotbolls-EM år 2016 är för mig förenat med glädje, då det lilla landet […][...]

Fotograf: Laurent Denimal Jag träffar Anna Bovaller en lördagsförmiddag i september på Bokmässan för att prata om hennes skrivande. Hon börjar med att berätta att hon alltid velat bli författare. Hon tycker att det låter klyschigt och menar att det är synd. För det är fantastiskt att få leva ut drömmen hon alltid burit med […][...]

Det finns priser och det finns priser. De där som är liksom allmänt hedervärda. Och så de som tar försäljningen till nya höjder. Att Augustpriset hör även till den senare kategorin har bland andra Mikael Niemi fått erfara tidigare, och i år var det dags för Monica Fagerholm. Fagerholms bok, Den amerikanska flickan, trycktes från […][...]

Nu har Svenska Deckarakademin utsett årets bästa svenska deckare. Priset tilldelas Inger Frimansson för romanen Skuggan i vattnet med motiveringen ”en djupt inkännande människoskildring som med små medel bygger upp en smygande spänning”. Det är andra gången Frimansson får priset. Första gången var 1998 med genombrottsromanen God natt min älskade. Årets bästa översatta deckare blev […][...]

Två år i rad har Indridason tilldelats Glasnyckeln, priset för bästa nordiska kriminalroman. Jag har inte läst Glasbruket och således kan jag inte bedöma om det var 2002 års bästa nordiska kriminalroman. När det gäller Kvinna i grönt … tja. Det måste ha getts ut bättre deckare i Norden under 2003, det är jag alldeles […][...]

Erlendur Sveinsson är en medelålders polis med trassligt privatliv. Hans exfru hatar honom, hans son är alkoholist, dottern knarkar och själv röker han så mycket att det värker i bröstet när han andas. När han blir hungrig äter han hamburgare och sånt som man kan värma i en mikrovågsugn. Han är en enstöring, en rest […][...]