En riktig vän har Hannah: pojken Leo Martin. De lovar dyrt och heligt att alltid hålla ihop vad som än händer.

Familjen Rosenthal lyckas efter mycket om och men våren 1939 ordna utresetillstånd, biljetter och visum till Kuba. De inleder sin resa på den transatlantiska lyxångaren M/S St Louis mot en osäker framtid. Det visar sig att även Leo och hans far är med ombord. Men i Havanna väntar chockartade motgångar: av de 937 passagerare får 28 lämna fartyget.

Parallellt följer vi den unga Anna i New York år 2014. Sin pappa har hon aldrig träffat även om hon umgås med honom ständigt. Hennes deprimerade mamma har sagt att han bara försvann en höstdag. En dag i skolan får det sin förklaring: faderns namn finns på en lista över omkomna i terrorattacken den 11 september 2001.

En dag ändras Annas tillvaro. Hon får ett paket av sin fars faster Hannah i Havanna. Mamman vaknar upp ur sin sengångartillvaro och de bestämmer sig för göra en resa till Kuba för att få veta mera om Annas judiska släkts historia och hemligheter.

Handlingen bygger till en del på autentiska händelser och det finns en del fotografier och annat material längst bak i boken. Ödet med det på världshaven kringirrande skeppet M/S St Louis likt mytens flygande holländare är en av 1900-talets skamfläckar. Flera hundra av passagerarna på M/S St Louis dog till sist i de tyska koncentrationslägren.

Romanen Den tyska flickan innehåller mycket av de ingredienser som kännetecknar en bästsäljare: stark dramatik, stora känslor och tydligt onda och goda karaktärer. När jag läste de första kapitlen tänkte jag oavbrutet på något hollywoodmegaloromantiskt, storsäljande, historiskt kostymdrama (låt oss säga Titanic). Romanen blev en bästsäljare redan när den gavs ut på spanska år 2016. I Kuba möttes den däremot av kalla handen. Författaren är exilkuban vilket är ”känsligt läge” trots att han uttalat sig om att han inte skriver politik.

Till en början gillade jag inte greppet i Den tyska flickan. För många högstämda ord redan i första kapitlet: döda, älska, hata, skrika, gråta, avguda, avundas … För mycket extravaganser, rikedomar, champagne, gods och guld för min smak. Berättarperspektivet i jagform är de unga flickornas. På något vis orealistiskt att flickor i tidiga tonår skulle vara i stånd att hålla reda på alla inredningar, menyer, konstverk, smycken, hautecouturegarderober. Å andra sidan har författaren lagt ner stort arbete på att få med tidstypiska detaljer. Tyvärr tar det bort något av bokens mission: att berätta om en flyktingfamiljs öde.

Men efter att jag vant mig vid ovannämnda ”kapitalism” – och dessutom alla känsloverb följda av utropstecken! – drogs jag som läsare med. Jag ville läsa om hur det skulle gå – och Leo? – och när jag dessutom vet att något av detta hänt på riktigt kändes läsningen mera meningsfull. Det finns också många paralleller till vår tids skamfläckar: främlingsfientlighet och flyktingströmmarna.

Similar Posts:

• Het kubansk gryta!
• Lusten slocknar, men jag småler
• Barbariet har sina drag
• En kärleksförklaring till Havanna
• Om kulmen på dårskapen