Få berättelser har nog haft lika stor betydelse för minnet av nazisternas förföljelser och mord – inte minst för unga människor – som Anne Franks dagbok. Bara 13 år gammal skildrade Anne Frank hur det var att behöva hålla sig gömd, klara av en helt avskärmad vardag, och veta att det fanns människor där ute, […][...]

”Rubba inte mina cirklar!” ”Också du, min Brutus?” ”Du ska veta att du dödar en man.” ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” Från Arkimedes och Julius Caesar till Che Guevara och Steve Jobs har vi en tendens att lägga en viss vikt vid de allra sista ord en människa yttrar. Så har det varit länge […][...]

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, […][...]

Polen, 1940. I en slottsträdgård står en ung tysk jude och odlar rosor åt den nazistiske ståthållaren. Han är där frivilligt. Det har varit mycket om Hitler och förintelsen i litteraturen på sistone. En del tycker det får räcka nu. Visst, det hände. Det var fruktansvärt. Men det var ju DÅ, och alla som var […][...]

1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu när det snart inte […][...]

Det är en förtjusande majdag i Paris 1942. Andra världskriget är ett globalt faktum och pågår utan skoning runtom i Europa. Men på Hélène Berrs solglittrande gator i Paris pågår bara skönheten, litteraturen och musiken. Hélène Berr är dotter till en rik judisk affärsman. Hon studerar engelska vid universitetet Sorbonne och lever den privilegierade franska […][...]

Litteraturen är full med outsiders. De där som inte riktigt passar in, som gräver ner sig i sin egen annorlundahet och gladeligen går under där. If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for […][...]

Det finns ett klassiskt foto från andra världskrigets slut som föreställer en soldat i röda armén som hissar sovjetfanan över Reichstag, med ett fullständigt söndersprängt Berlin i bakgrunden. De flesta officiella versioner av bilden är hårt retuscherade för att dölja att soldaten i fråga bär åtplundrade armbandsur. Det är en bild jag får i huvudet […][...]

Bakom Jag vill leva finns en fascinerande historia. På 1930-talet levde en flicka vid namn Nina i Moskva. Hennes far var just hemkommen efter sju år i Sibirien, dit han utvisats till följd av sina politiska åsikter, då hon började föra dagbok. Stalintidens säkerhetspolis bevakade Ninas far hårt. Fem år efter faderns hemkomst hittade myndigheterna […][...]

Att recensera "Anne Franks dagbok" 2005 är lite grann som att recensera … tja … "Mein Kampf" 2005. Och med det vill jag inte göra några andra liknelser än det att båda böckerna kommit att bli så mycket mer än bara det som står i dem; precis som det är omöjligt att läsa "Mein Kampf" […][...]