Någon gång för länge sedan läste jag Anna Gavaldas novellsamling Jag skulle önska att någon väntade på mig någonstans. Inte vet jag när, men det var någonstans mellan millenniebuggen och millenniumtrilogin, typ. Jag älskade den. Jag tyckte att Gavalda var ett geni. Efter att ha läst en ny novellsamling av henne så är jag inte […][...]

Att Nanna Johansson är ett komiskt geni råder det inga tvivel om. Hennes seriealbum Mig blir du snart kär i (2010) gjorde mig onekligen förälskad, och både Välkommen till din psykos (2012) och Hur man botar en feminist (2013) fick mig att skratta högt och upprepade gånger utbrista ”Nanna Johansson är verkligen bäst” till alla […][...]

Jag vill så hemskt, hemskt gärna tycka om Jean-Michel Guenassias De obotliga optimisternas klubb. Jag vill tycka om den eftersom den är fransk. I högstadiet började jag läsa franska. Vi hade en helt fantastisk lärare vars råttor var Sverigemästare i råttagility, och som tyckte att grammatik var en världslig sak, det var bättre att ägna […][...]

En text om Anna Gavalda skrivs numera sällan utan att hennes läsare nämns. Alla de som förförts och lockats in i hennes berättande. För de är många, flera miljoner, och från hur många länder som helst, åtminstone om man får tro försäljningslistor och baksidestexter. Gavaldas böcker säljer, det går inte att bortse från. Nu finns […][...]

Ensamheten är den största faran. Att vara ensam är att inte finnas, att inte kännas. Att vara ensam är också att gömma sig. Ensam kan man vara i sitt lilla, smutsiga rum likväl som på en fest full med människor. Camille har varit ensam så länge. När Philibert, hennes märklige granne, räddar henne från det […][...]