Läsaren får ofta ta del av en jagberättares inre värld och långa resonemang med sig själv. Personerna befinner sig i en kris eller i ett nytt livsskede. I novellen Studiestaden är det en ung kvinna som inleder sina studier vid universitet. Det sociala livets koder tar på och hon tystnar allt mer. I slutet flyttar hon tillsammans med en studiekompis som kanske är mera än så … I Getingsticket försvinner en make. Eller? Dagarna går. Under en natt är den lämnade med om en utomkroppslig upplevelse. Och med den kommer insikten om var maken finns … Men om han är vid liv och vad som egentligen hänt får läsaren fantisera om. Slutet av novellen blir en enda fråga: vad hände? Liknande är det i Vindpinad med den ensamma, sjuka kvinnan i en stuga omgiven av höststormar på en holme.

Många gånger förekommer kroppsliga sår eller skador. Karaktärerna vet ibland inte om sina sår eller vad som orsakat dem. En vårdslöshet gentemot sig själva tar sig uttryck i självskadebeteenden eller depressioner. Sinnesintrycken är påtagliga, envisa och starka, till exempel lukter som förebådar svek, hot, död eller misär.

I flera noveller nämns döda barn eller missfall. Ofta har verkligheten brutit samman med ett starkt förvirringstillstånd som följd. Ensamhet och kontaktlöshet förekommer i så gott som alla noveller. En ung kille kodar ett spel; ”yoga är djävulens verk”. Dödsänglar svävar över yogamattorna med de döda på stadens gräsmattor. En präst lever ett ensamt liv mellan tunga förrättningar. En annan drömmer om att bli pastor och går på bönemöten där frun blir handpålagd och faller i medvetslöshet. Tungomålstalande. Synden (sexualiteten?) lockar. Barnen borde få riktiga värderingar och inte delta i kommunal dagvård. ”Den rätta tron” skiljer dem från andra. Det är inre och yttre rigida regelverk. Temana i novellerna är tunga, allvarliga.

Novellen Meteorit visar på stor insikt i barns fantasivärld. Här är det Hannes, vars frånvarande far är astronaut. Så tror han iallafall. Hannes bygger på en egen rymdraket för att komma i kontakt med pappan och det blir hyss för att få tag i material och pengar. Hannes mamma skiljer sig från övriga kvinnogestalter i novellsamlingen och ser med förståelse på sitt barns upptåg. Hon löser bekymmer med balans och klokhet. Det känns skönt för mig som läsare att den rara novellen om Hannes avslutar novellsamlingen.

Carlssons språk är exakt och uttrycksfullt. På så vis påminner stilen mycket om den i Carlssons tidigare verk. Teman såsom ensamhet, psykisk ohälsa, död och förvirring upprepas också i Det är så här det känns när det är på riktigt men nu skriver författaren än mera mörkt och uppgivet.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Uppbrott och våndor
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män
• En våldsam mor

Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är jag att stänga ögonen för våldet – våldet riktat mot sig själv och våldet mot barn – i en värld där flickfoster aborteras, småflickor gifts bort och familjevåldet ökar i coronatid? Som läser det mesta och som kanske klyschigt brukar tänka “inget mänskligt är mig främmande”? Här utmanas egna föreställningar.

Vi får följa en äldre, sjuklig kvinna som skyndsamt ska skriva ner sin historia. En dotter, Anne, sköter om henne och kommer med jämna mellanrum till hennes hus. Men Anne är någon som jag-berättaren inte litar på. Hon gömmer sina anteckningar noggrant långt ner i en skrivbordslåda. Skrivandet är febrilt; nu ska hennes historia upp i dagen. Om inte förr så efter hennes bortgång. Den som ska hjälpa henne med det är Annes dotter Vendla. Hon är ung och stark och syns i medierna som en framgångsrik hinderlöperska (!).

För sig själv tänker berättaren: ”Jag vill ju inte att mina minnen ska gå förlorade. Jag vill nå ut med min berättelse, skriva historia. Hittills har männen haft allt för mycket att säga till om. Nu är det kvinnornas tur.”

I femtio kapitel på några sidor följer vi parallellt jag-berättarens historia: hennes unga år och hennes liv nu som gammal. På en metanivå får vi följa hennes skrivande. Men vad som exakt skrivs ner för hand på pappren är det bara Vendla som ska få ta del av och sen föra ut. Vendla känner till ”de rätta kanalerna”.

Det handlar om den första graviditeten som bara överrumplade. Den andra efter ett passionerat förhållande. Det finns “piller” men jag-berättaren verkar vilja bli gravid och tar ensam hand om barnet. Här finns en “barnflicka” och ett arbetsliv. Arbetslivet är viktigt trots att det skildras vagt. Det hela slutar i en katastrof. Det tredje förhållandet – när jag-berättaren flyttar till Jakobs hus (en biblisk allusion?) där hon nu på äldre dagar bor – blir ett sorts samliv, en sorts normalitet. Hon försöker. Men snart börjar det på nytt; spädbarnet som är så svårt att sköta, som har en egen vilja. Det stora huset med både vindsvåning och källare; speciellt den fuktiga källaren med möglande rum spelar en stor roll.

Och till slut. Efter detaljerade men obehagliga handlingar och händelser sitter den gamla där på sina hemligheter. Hon verkar inte ha några betänkligheter utan ser allt ur sitt eget perspektiv. En ensam människa som är alldeles inkrökt i en egen värld, kropp. Som ser konsekvenserna av vissa vaga händelser i egen barndom men någonstans ser hon inte längre. Eller hon ser men ur sitt eget vridna perspektiv. Det inre livet är livligt: barnen kommer till henne i drömmar och tankar. De är fortfarande hennes “döttrar”. Och de kommer antagligen att möta henne också efter döden.

Vi vet inte i vilken tid vi riktigt befinner oss i och inte heller miljön. Det talas om ”piller” (p-pillren kom på 1970-talet och antagligen avses senare olika psykmediciner). Könsrollerna är märkligt cementerade: mannen arbetar utomhus, reser i arbetet (flykt?) och kvinnan håller sig mest inomhus och sköter barn. Det finns i början ett arbetsliv på ett kontor där jag-berättaren mest flyttar papper … (!). Hon är ovanligt ensam och isolerad i livet, inga släktingar, inga vänner eller arbetskamrater att tala om (förutom ”Hosianna” med naglarna på kontoret). Vi får veta att huset, ”Jakobs hus”, ligger på landet långt ifrån andra grannar. Det här stör min läsning något eftersom jag själv är intresserad av samtiden i texter, men i den här berättelsen spelar antagligen allt detta en underordnad roll för tematikens skull.

Det finns kopplingar i bokens tematik till den antika Medeagestalten. Ensamhet, övergivenhet, hat. Jag tänker också på Leïla Slimanis roman Vaggvisa (2018) i Parismiljön med barnflickan som tyst nästlar sig in. Å andra sidan finns det i dag förstås en uppsjö av ”onda kvinnor, mödrar” i deckare, filmer och serier.

Språket är mycket detaljerat såsom i tidigare verk av Ann-Sofi Carlsson. Här finns ingående beskrivningar av kroppar, ångest, blod, fukt, mögel och olika rum.

Det som gör den här berättelsen särskilt stark är att Carlsson använder sig av jag-berättarperspektiv. Intrigen kommer mycket nära en som läsare. Vilken förälder, mamma har inte känt sig ensam? Vem har inte känt sig uppgiven med ett gråtande spädbarn? Moderstematiken är ett av världshistoriens viktigaste teman och finns i alla varianter; hoppfulla, älskande, goda, ensamma, otillräckliga, sörjande, onda, våldsamma… När börjar en mor gå över ”normalitetens” gränser? När orkar hon inte mera? När börjar våldet? Berättelsen Fyra döttrar ger läsaren mycket att fundera över.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mamma mia – att förstå en mor
• Den sista tiden
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Noveller om oro och ångest

Elvira på några och tjugo gör en bilresa från sin studiestad Åbo till hemstaden Vasa där hon ska vara med om sin systerdotters barnvälsignelse. Medan Elvira kör under många timmar genom ett vintrigt västra Finland tänker hon tillbaka på i princip hela sin barndom. Vi får följa hennes och den några år äldre systern Olivias uppväxt på 1980-90-talet i Vasa.

Mellan föräldrarna finns starka spänningar som känsliga Elvira registrerar. Fadern upplevs som varm men han har många hemligheter och är ofta frånvarande. Mamman är spänd, trött med humörsvängningar. Hon för kommandot vad gäller känslor och stämning men har en underordnad ställning vad gäller ekonomi och större beslut. Det dagliga hushållsarbetet faller också på hennes lott.

Mellan systrarna Olivia och Elvira finns en (o)uttalad konkurrens. Olivia har ett naturligt försprång i och med ålder men hon är även mammans favorit (”kärleksfrukten” – ”så väntad” – med ett ”ovanligt namn”). Elvira känner sig kanske mest trygg i mormoderns sällskap. Hos mormor övernattar hon, läser läxor, lyssnar på kristna sånger på kassetter eller på mormor som läser ur Barnens bibel. Kex och saft, svala manglade lakan och krukväxter. Men mormor är gammal och sjuk. Fadern får problem med ekonomin i sin firma. Föräldrarna separerar och fadern flyttar ut. När Elvira skriver studenten är familjen i en stor kris.

Elvira ansöker om studieplats vid Åbo akademi. Det skriftliga provet går bra men under intervjun som följer slår något inom henne slint – i stället för att berätta om sig själv beskriver hon på ett Kafkaliknande vis familjens hus ingående från källare till vind. Hon är fullt medveten om att hon bränner sina broar för antagning. Samtidigt inser hon under sin ”husmonolog” att hon måste bort från sin ursprungsfamilj. Bort från huset.

Att tappa självkontrollen såsom Elvira gör i antagningsintervjun påminner lite om Tove Monopolis upplevelser och reaktioner vid intagningsproven till Teaterhögskolan i en annan finlandssvensk roman: Wannabe av Sara Jungersten från år 2012.

Elvira får en studieplats i Åbo – på ett annat program men ändock. Mycket är nytt och ensamt. Hon träffar ”Janne som för” och hon följer. Systern Olivias ord ”om man sover över hos varandra innan man är gift hamnar man i helvetet” ringer i Elviras öron. Hon går både till metodistkyrkan och på lönnkrog. Vid varje avgörande stund tänker hon på systern och modern. Också här blir hon ”den andra”. Hon blir sviken.

Med tiden kommer hon in i en lugnare tillvaro. Från sin nu vuxna vardag reser hon tillbaka till barndomens stad för att återse sin syster och systerns familj och sin mamma. Även fadern är inbjuden …

Det här är en roman om flick- och kvinnoliv. Om systerskap på gott och ont. Om moderskap och med allt som följer av förhoppning, omsorg och oförmåga. Att hitta sig själv. Att vara mitt emellan alla måsten inifrån och utifrån. Att må dåligt men orka. Inget har ju hänt.

Språket är både en tillgång och en belastning. Ibland blir detaljrikedomen överväldigande. Något tradigt är det att läsa om en matserverings toalett med sopkärl och speglar eller studentmatsalens inredning och salladsbord. Förbipasserande personers kläder, frisyrer … och det dricks många glas vatten. Samtidigt är detta bokens stil. Olivia är det känsliga, iakttagande barnet som vant sig vid att registrera omgivningen. Antagligen ett sätt för att bemästra ångest. Men i texten finns också många tomrum – naturligt i och med de två parallella intrigerna men just där i tomrummen får läsaren själv lista ut vad som hände. Ja, vad hände? Inget?

I språket finns också en alldeles egen, underfundig, lite ironisk humor som kommer fram när Elvira resonerar med sig själv, peppar sig i sin ensamhet. Till exempel under mormors jordfästning: ”Olivia lutar sig mot Tobbe. Jag lutar mig mot mig själv. Som en fura.”

För mig personligen är det igenkännandets glädje att läsa om universitetsstaden Åbo med föreläsningar, Kårliv, studentbyn, valborgsfirande och Aura ås stränder och gränder. Det har skrivits några böcker tidigare om studieliv i Åbo, där universitet grundades redan år 1640 av Per Brahe. Några är Lars Sunds Vinterhamn, Stefan Nymans Anna är online och Kaj Korkea-ahos Onda boken.

Jag hoppas att Ann-Sofi Carlsson skriver vidare på Elviras liv in i 2000-talet.

Similar Posts:

• Mystik, drömmar och mellanålder
• En våldsam mor
• Edna och styrkan
• Noveller om oro och ångest
• Att pröva, växa och ändras