Krönikesamlingar är perfekta att ta fram när man har kort tid på sig att läsa: mellan möten, när man väntar på bussen eller tåget och så vidare. Efter en snabb koll på boklådorna på Internet ser jag att boken säljs in som det naturliga valet om man gillar Martina Haag och Mia Skäringer. Jag har bara sett föreställningen Dyngkåt och hur helig som helst och inte ännu läst boken, men är övertygad om att de som gillar Martina Haags böcker också kommer att tycka om den här.

Jag har gillat Ann Söderlunds berättarstil ända sedan jag prenumererade på tidningen Frida, och några år senare var det alltid hennes krönika jag läste först när Amelia damp ner i brevlådan. Kanske avnjuts krönikorna bäst just så – när man läser dem en i taget? För något händer när jag plöjer den här boken. Eller, rättare sagt, det är något som inte händer. Jag skrattar på de rätta ställena men blir inte riktigt berörd. Trots att det är självutlämnande känner jag som läsare distans till författaren och hennes skildringar. Det enda stället då det riktigt bränner till är när Ann beskriver sin mammas begravning. Då rinner tårarna nerför kinderna. Jag hoppas att hon någon gång tillägnar sin mamma en hel bok. Den kan bli riktigt bra.

Måste då en krönikesamling beröra? Nej, självklart inte. Allt behöver inte vara så himla allvarligt. Vill du få en stunds underhållning och skratta igenkännande så är det här boken för dig. För att boken ska dröja sig kvar efter läsningen krävs dock något mer.

Similar Posts:

• Som falukorv med champagne
• Underhållande peppning
• Hög skratta-högt-faktor
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Bitterfittan ultra light