Mela rövades bort av berget när hon var åtta och ända sedan dess har hon längtat tillbaka, inåt, nedåt. Hon har byggt sitt liv kring ett hål som finns lika mycket inuti som någonstans precis utom räckhåll, ett löfte om varm trygghet och skräckinjagande magi; hon söker detta och tvingas leva livet som i en […][...]

Prologen till Andrea Lundgrens roman Glupahungern är en trolsk sagoskildring med ett bildspråk som skapar associationer till John Bauers målningar. Sammetslen mossa och grönklädda bumlingar, stilla, svart och bråddjupt tjärnvatten, omgivet av höga tallar som en skyddande mur. Och Trädet, det mytomspunna björnträdet, vars gigantiska rotsystem vidarebefordrar pulserande hjärtslag genom skogsmarkerna. Här skildras på ett […][...]

Förra veckan bjöd Kulturhuset i Stockholm in till Debutbar, ett säkert tecken på att ytterligare en boksäsong har passerat. Jag tycker alltid att det känns så högtidligt med Kulturhusets Debutantbarer, som att det blir examen och avslut. Gäster var bla Elin Ruuth, Helena Österlund, Monica Wilderoth och Eli Levén, som samtalade om sina böcker med […][...]

Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. […][...]