Spirou är hyresgäst i en fastighet ägd av katolska kyrkan. Han känner olika präster som har helt olika syn på ockupationen, judarna och barnuppfostran. Den stora världen är obegriplig och full av motsägelser för denne yngling. Hotel Moustique totalförstörs av en blindgångare och Spirou blir av med jobbet. Den berömda piccolouniformen hamnar därmed i malpåse.

Spirous vän Nicke får samtidigt avmönstra ur belgiska armén. Tillsammans startar de en dockteater, påhejade av en av de katolska prästerna. Bryssel tycks krylla av fattiga små barn som är hänvisade till gatan och ödetomter för sina krigslekar.

Spirou har haft många olika tecknare sedan starten 1938. Grundaren Rob-Vel ersattes redan under kriget av andra. Och det kom att bli André Franquin som tog sig an serien och på allvar skapade dess särprägel samt majoriteten av färgstarka bifigurer 1946-1969. Det är främst hans Spirou som en svensk publik mött alltsedan 1950-talet. Men de senaste decennierna har nya tecknare tagit serien vidare.

André Franquin tecknade i en mjuk och fantasifull stil där formerna gärna löstes upp för att förstärka känslor, fart eller rörelse.

Fransmannen Émile Bravo, som ligger bakom Hoppets tid, tecknar huvudsakligen realistiskt där de räta linjerna på hus, möbler, cyklar och liknande inte rubbas av action. Men det finns ett påtagligt undantag: ansiktsuttrycken. Här tar han ut svängarna och experimenterar gärna. Tomma blickar, gapskratt, sorg eller vrede – här prövar Émile Bravo grepp som sällan setts förut. Ibland är de lyckade, ibland bara konstiga.

Medan tidigare Spiroutecknare gärna vandrat ut i det fantastiska och skruvade, håller Émile Bravo sig till ett verklighetstroget berättande. Här finns inga hemliga vapen eller övernaturliga uppfinningar, ej heller några superkrafter eller exotiska miljöer.

Det betyder inte att Hoppets tid är tråkig, nej, hela spänningen ligger i karaktärernas psykologi och i det outtalade i samspelet personerna emellan.

I vanliga fall är ett Spirouäventyr en fartfylld upplevelse. Men i Hoppets tid är berättartempot nedskruvat till lägsta hastighet. Så skapar Émile Bravo utrymme för gestaltning. Om till exempel en karaktär är en skurk, skrivs läsaren aldrig på näsan. Insikten får växa fram på ett naturligt sätt. Greppet är konsekvent tillämpat och imponerar.

Spirou har ofta anklagats för att vara en Tintin-kopia. Och visst finns många likheter. De båda seriernas huvudpersonernas kynne liknar varandra. I båda finns en sidekick till huvudpersonen som är mer känslostyrd och komisk – Nicke respektive kapten Haddock. Tintin har sin hund Milou och Spirou ekorren Spip (samt senare Marsupilami). Professor Kalkyl har i Spirou sin motsvarighet i greve de Champignac.

Émile Bravo leker med dessa likheter. När Spirou inte längre bär röd piccolouniform drar han på golfbyxor och ser nästan precis ut som Tintin. I övrigt tar han Spirou in i Tintins mer återhållsamt skildrade Bryssel och det fungerar häpnadsväckande väl. Färgskalorna är nedtonade. Staden på vintern går i grått och brunt. Människorna har kläder i lågmälda färger. För alla som älskar belgiska serier är detta en verklig fest.

Handlingen i de flesta Spirou-album kretsar kring ett konkret problem. Någon är försvunnen, något är stulet, en mystisk plats måste undersökas. Hoppets tid skildrar ett skede i belgisk historia då människorna ofta sveptes med, så även Spirou och Nicke. De för inte själva handlingen framåt i någon större utsträckning. Bara gradvis inser de vidden av världskriget och brotten mot mänskligheten. Hoppets tid består av fyra album, varav två hittills utkommit. Det finns anledning att läsa dessa två första och med spänning invänta del 3 och 4.

Similar Posts:

• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• ROGNTUDJUUU
• Fördömda zinksvarvare, vilken recension!
• En kontroversiell åttioåring
• Mästerverk i alla kategorier

Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans Classics Illustrated såldes över hela världen. I Sverige blev namnet på tidningen Illustrerade Klassiker och det första svenska numret (med serieversionen av Alice i Underlandet) kom ut 1956. Totalt gavs det ut 228 olika nummer av tidningen i Sverige. En rejäl mängd, så den måste ha varit lönsam även här.

Trots att jag inte är född på 1950-talet hade jag en hel del (ärvda) nummer av tidningen i seriehyllan när jag växte upp. Återseendets glädje borde alltså fylla mig när jag läser den här antologin, men …

I denna nyutgåva av Illustrerade Klassiker är temat ”fantastiska resor” och här samsas Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1958) och Resan till jordens medelpunkt (1957) med H.G. Wells Världarnas krig (1956) och Tidsmaskinen (1957). Nåväl, först det positiva: det redaktionella extramaterialet är utmärkt – bakgrundshistoria, bokomslag, författarpresentationer – allt håller hög klass, är roligt att läsa och kulturhistoriskt intressant. Om man gillar både serier och science fiction får man en hel del spännande information.

Tiden från slutet av 1930-talet fram till tidigt 50-tal brukar man i USA räkna som seriernas guldålder. Dessa Illustrerade Klassiker skapades under den perioden men jag tycker inte att de kvalar in bland guldålderns övriga alster (som Stålmannen och Läderlappen till exempel).

Att göra seriemanus av klassiska romaner var garanterat en lönsam och klipsk idé på den tiden. Med största sannolikhet kostade det inte mycket att få göra serieversioner av de redan då klassikerstämplade originalromanerna, vissa av dem redan så gamla att de var copyrightfria. Serieversionerna tecknades i samma slags studios/illustratörsfabriker som ritade reklam till veckotidningarna. Rena beställningsjobb med andra ord. Jag tycker tyvärr inte de här Illustrerade Klassikerna är så kul. För att passa in i formatet har originalromanerna sammanfattats så mycket att bara några torra rester återstår. Dessutom är teckningsstilen överlag stel och trist. Lou Cameron, som illustrerat antologins två sista tidningar (Världarnas krig och Tidsmaskinen), håller något högre klass än de som tecknat Jules Verne-böckerna, men det känns ändå ruskigt oinspirerat.

Allra värst tycker jag tyvärr att själva digitaltrycket av serierna i den här nyutgåvan är. Att konturlinjerna ser ut som på en skärm med låg upplösning är i mina ögon oursäktligt. Jag förstår att man inte har haft tillgång till originalteckningarna och att serierna säkert är scannade och restaurerade gamla papperstidningar från 1950-talet och att det säkert finns nån tillverkningsteknisk förklaring till varför slutresultatet är så här … men det är så vansinnigt fult.

Så från relativt skojiga böcker från science fiction-litteraturens barndom till kraftigt nedklippta, illa tecknade  historier tryckta med dålig upplösning. Jag gillar tyvärr inte det här.

Jag rekommenderar en genomläsning av extramaterialet för det är kul och lärorikt, men låna boken på biblioteket och lägg dina pengar på Linda och Valentin-antologierna istället.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Att blicka ut i havet
• Noir i grälla färger

När vi nu äntligen får en komplett utgåva på svenska känns det fortfarande. Franquin är på toppen av sin förmåga som tecknare, och det han gör med bara kontraster här är nästan löjligt snyggt, men kontrasten går, trots det svartvita, inte igen i manusen. Svarta idéer är ett enda långt psykbryt på Saker Han Inte Gillar (kärnkraft, kapprustning, dödsstraff, jägare och ansvarslösa affärsmän och politiker), men det vägs inte upp av några hjältar eller glimtar av hopp. Han är fortfarande en humorist, men skrattet ska köras så långt ner i halsen att en storknar. Ingen vinner här – det närmaste en kommer är att de som ställer till allt då och då får smaka på sin egen medicin, men om han som äger kycklingfabriken hamnar i smeten måste vi stackare ju i slutändan äta honom också. Det här en värld där regeringens lösning på epidemier är att beställa fler likbilar, där de välkomnande ljusen från en by i fjärran är ögonen på en hungrig vargflock, och där de enda två överlevande efter tredje världskriget försöker göra upp eld genom att slå samman två handgranater. Kafka själv vore typ ”Dude…” någonstans i höjd med serien om mannen som efter flera år ensam på en fängelseplanet äntligen får sällskap… av en hungrig leopard.

Franquin började teckna Svarta idéer för att bekämpa sin depression, och slutade när han insåg att det bara gjorde saken värre. På sätt och vis känns det rätt skönt; den kompletta utgåvan – som är oerhört snygg, tack snälla söta Cobolt förlag – omfattar 72 sidor med huvudsakligen helsidesavsnitt, och det räcker mer än väl för att få en att misströsta. Det är något både starkt och djupt sorgligt i en komiker som inte tycker det är kul längre. Samtidigt älskar jag det, att han inte vill skämta bort utan skämta in poängen, få det att svida där det ska svida. Kontrasten mellan det svarta missmodet och det vita frågetecknet, som aldrig får röras ihop till grått utan alltid ser ut som en svordom som vill bli hörd.

Det är inte subtilt. Men det är fan så bra.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• Kulturhistoriskt småintressant
• Ur-Tintin
• Storartad satir
• Tintin tar våra värderingar till Kongo