Det väller ut en flod av fotografmonografier från fotoboksförlagen. I Sverige har det kommit böcker av Walter Hirsch, Christer Strömholm, Anders Petersen, utomlands av Sergio Larrain och Garry Winogrand, bara för att nämna några. Micke Berg gör som vanligt, sin egen print-on-demand. Han är sin egen redaktör, formgivare och förlagsdirektör. I den här volymen får […][...]

Den 20 maj 2012 inträffade en jordbävning i en liten by utanför Modena i Norra Italien. Den skulle följas av flera efterskalv som varade under två månader. Ingen i trakten kunde känna sig säker. Ett trettiotal personer omkom. I svenska tidningar blev det få artiklar. Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade […][...]

Ständigt denne Petersen (för att göra en travestering av en Ture Sventonsk tanke). För någon månad sedan kom SoHo och nu kommer City Diary del ett, två och tre. Och i sommar fotograferar han färdigt sin Rom-bok. Och vi talar nu om en man som bara har några år till sjuttioårsdagen. De flesta av hans […][...]

Det är något med ögonen. Människorna på bilderna har en märklig intensitet i blicken. Man kan ana sig till en intensiv fotograf bakom kameran. En fotograf som etablerar kontakt med en slags hänsynslös ödmjukhet. Som använder sig av människors trånad och längtan efter att bli sedda. Och som ger tillbaks bilder av glädje, förundran, utlevelse […][...]

Det gäller att tillåta sig att bli förvånad. Alltid förvånad och nyfiken, som ett barn. Att med kameran se det märkliga i vardagen, upptäcka, det till synes oväsentliga. Men låt mig först beskriva vad boken handlar om. Två av våra internationellt mest uppmärksammade fotografer har återvänt till sin barndoms hembygd, Värmland. Under några år har […][...]

Hans bilder blir svartare och svartare, skuggorna djupare. Människorna är mer och mer ensamma. Deras längtan efter närhet är alltid närvarande, om så närheten bara består i att bli avbildad av en kamera. Ett stråk av kåthet går genom hela boken, men också av människors önskan att bara vara nära, hud mot hud. Som de […][...]

Anders Petersen, en av våra få internationellt erkända fotografer, visar bilder från det sena sextiotalets Hamburg och Stockholm. Persongalleriet känner vi igen från boken om "Cafe Lehmitz" samt "Photographs 1966-1996". Men infallsvinkeln är nu annorlunda, mer eftertänksam, lite sorgsnare. Förfallet och den tröstlösa ensamheten poängteras skarpare. Men det som alltid varit Petersens kännemärke, ömheten, solidariteten […][...]