Jag läser den i små stycken, små stunder utspridda över många veckor. Jag blir så trött i huvudet av den lille mannens bestyr. Jag blir så förvirrad. Verkligheten vrids alldeles lagom långt för att upprätthålla en normalitet samtidigt som det absurda tränger in. Jag tycker synd om den lille mannen, jag blir arg på honom, […][...]