Det vimlade av geniala människor i Wien, Budapest och Prag. En av dem var den lika begåvade som vackra Alma Schindler som tjugotreårig gifte sig med den visionäre kompositören Gustav Mahler och efter hans död först författaren Franz Werfel och sedan arkitekten Walter Gropius. Hennes egna kompositioner – mest sånger – är hörvärda, hennes självbiografi "Mein Leben" fascinerande.

Musikforskaren Anders Hammarlund som är hemma i Centraleuropa riktar blicken mot Mähren, trakterna norr om de tre storstäderna och söder om Schlesien och Böhmen. Han är sakkunnig på flera områden: förutom om musik skriver han påfallande insiktsfullt om arkitektur.

Den eviga frågan om man kan vara stor konstnär och samtidigt en lika stor skitstövel aktualiseras i kapitlet om komponisten Leos Janácek. Hans "Taras Bulba" är kanske delvis inspirerad av folkton – liksom Bela Bartoks ungerska musik var det – men knappast hans fantastiska Sinfonietta som var mycket modernistisk när den var ny. I privatlivet var han en riktig svinpäls, som hans länge lidande hustru avslöjade i en bok utgiven först långt efter de båda makarnas död. Sidorna om detta omaka par är läsvärda, liksom avsnittet om den ambitiöse Mahlers snabba klättring till de betydande posterna i både den tyska och den österrikisk-ungerska musikvärlden, en väg som liksom i Dvoraks fall gick via USA.

Vidare handlar det om Tjeckoslovakiens förste president Tomáš Masaryk vars röst modererade dissonanserna i kören av olika nationaliteter (Janácek var fanatisk slovak, så ej Masaryk som höll ihop den nya nationen). Vid sin sida hade han tidvis den kloke realpolitikern Josef Redlich som får sitt eget kapitel här. Sigmund Freuds barndom och betydelsen av hans tidiga barnjungfrur kommenteras, delvis på grund av ny tjeckisk forskning, och den elegante jugendmålaren Alfons Mucha, välkänd för sina affischer med fatala kvinnor inskrivna i slingrande växtornament, skildras här ur ett annat perspektiv, den nationalistiske historiemålarens.

Inledningsavsnittet behandlar platsens poesi i Mähren, från tiden som romersk besittning (Marcus Aurelius författade en del av sina självbekännelser medan han vaktade vid Carnuntums gränsposteringar) fram till den liberale habsburgske regenten Joseph II i Wien mot slutet av 1700-talet. Det är som att läsa Claudio Magris stora bok om Donau.

De intressantaste sidorna ägnas arkitekten Adolf Loos, också han med förflutet i New York innan han blev en av modernismens europeiska pionjärer – omslaget visar en av hans avskalade och strängt geometriska privatvillor, inte olikt Corbusiers, eller filosofen Wittgensteins eget hus i Wien. Loos opponerade mot meningslösa påklistrade dekorationer och stilimitationer i arkitekturen och drog därmed på sig kritik från Wiens borgare som var vana vid Otto Wagners mera utsmyckade fasader. Men det var Loos som formgav framtiden. Att han inte var utan självironi visar Hammarlund med ett lustigt citat, en nästan chaplinsk episod: Loos gick omkring i Chicago, hungrig och utan pengar, men hittade tio cent i rännstenen. Just så mycket kostade det att äta vad man ville på en servering. Men där råkade han tappa myntet i en skål kompott: "Förtvivlat fiskar jag i skålen med en slev, men förgäves. Alltså äter jag – medan innehavaren ilsket stirrar på mig – tills skålen är tom och jag har mina pengar."

Similar Posts:

• Personlig och mångfacetterad jordbrukarskildring
• Mångsidig historisk bilderbok
• Pintorpafrun i dålig regi
• Fotens bäste vän
• Hör du hur Näcken spelar