De senaste åren har ändå något börjat hända. Myndigheterna har gradvis insett att morden på bland andra Pela Atroshi och Fadime Sahindal bara är de mest extrema uttrycken för en enormt utbredd repression. Seminarier har hållits, ibland med en yrvaken Mona Sahlin på plats. Sakta har politiker, poliser och socialtjänst börjat ta till sig vad skolkuratorer och högstadielärare länge har vetat.

Så boken Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik, utgiven av statliga Stiftelsen Allmänna Barnhuset, är möjligen ett tecken i tiden. Det uttalade syftet är att öka medvetenheten om problematiken och att ”stimulera till arbete och metodutveckling” hos främst myndigheter och frivilligorganisationer. Tolv författare med varierande insikt i ämnet har lämnat bidrag. Elva av dem är kvinnor.

Under rubriken ”Att leva i hedersförtryck” kommer flickorna själva till tals, dels i mejl och samtal till BRIS, dels i intervjuer som en socionomstudent gjort med fyra unga kurdiska kvinnor som alla har brutit med sina familjer. Kanske utgör dessa vittnesmål bokens effektivaste texter. Det är svårt att värja sig mot en 16-åring som ber att få sitt liv tillbaka; mot en 14-åring som blivit bortgift, våldtagen och gravid och förtvivlat frågar ”Vad ska jag göra?”; mot beskrivningarna i jagform av hur tonårstjejer övervakas av sina bröder, förtalas av kvinnliga släktingar och misshandlas av sina fäder. Och det är naturligtvis bra – vi ska bli upprörda.

Dessutom vill jag lyfta på hatten för Eva Mellsop Nyman, socialsekreterare i Rosengård. Hon har nämligen insett att man ibland måste välja – antingen flickan eller familjen. Det valet borde vara lätt, och är det för Mellsop Nyman. Hon skriver om att inrätta samhälleliga frizoner, dit varken föräldrar, imamer eller etniska föreningar har tillträde. Hon exemplifierar med skolor och vårdcentraler. Mellsop Nyman slår också huvudet på spiken när hon skriver om den svenska flatheten när det gäller arrangerade äktenskap, som ofta är det samma som tvångsgifte:

Det som bekymrar mig är att de svenska lagstiftarna tycks mena att denna kultursyn ska accepteras – och få praktiseras – också hos oss. Lagstiftarens inställning till arrangerade äktenskap, nämligen att man får fortsätta att praktisera denna tradition i Sverige om man har sin härkomst i ett land där detta är en levande sed, innebär att lagstiftaren har fört kvinnors rättigheter 132 år bakåt i tiden.

Tröttsam och löjeväckande är däremot den feministiska fernissan, som pliktskyldigast återkommer då och då och som oftast består i ett konstaterande att det även förekommer att svenska män utan invandrarbakgrund beter sig våldsamt mot kvinnor. I värsta fall kan den vara kontraproduktiv.

Bokens senare del domineras av exempel på myndigheternas olika angreppssätt. Det tycks skilja en hel del i mognadsnivå. Medan invandrartäta stadsdelen Lärjedalen i Göteborg verkar ha en genomtänkt strategi står det sämre till på vissa andra håll. Instruktionen för ungdomsmottagningen i Landskrona om vad man ska säga till en flicka som är orolig för att inte kunna visa upp en intakt mödomshinna får mig först att gapskratta, för att strax därefter bli redigt förbannad:

Barnmorskan informerar om att få tjejer blöder första gången de har samlag. /…/ Tjejen uppmanas prata med sin pojkvän/blivande man om detta och att han bör lita på att det hon säger är sant om deras relation ska bygga på tillit och respekt.

Tillit och respekt! Problemet är för fan när relationen bygger på våld, hot, förtryck och på en pervers uppfattning av begreppet heder! Tyvärr får sådana här exempel på ren idioti stå oemotsagda; det förekommer ingen värdering av olika myndigheters sätt att hantera problemen. Det är en av bokens stora svagheter.

En annan brist är att den inte är korrekturläst. Eller hur ska man annars tolka den stora frekvensen av stav- och andra korrekturfel? Stackars rättssociologen Astrid Schlytter, som författat flera av bokens texter, hade behövt hjälp. Hennes kunskaper i så väl geografi som svenska språket lämnar rätt mycket övrigt att önska. Bland de länder där hedersmord sker nämner hon, i en i övrigt svensk text, ”Brazil” och ”Jordan”. Och efter att ha konstaterat att problemet finns i bland andra Marocko och Egypten lägger hon till ”medelhavs- och Gulf-länder”. Senare i texten begränsar hon problemet till ”flickor som antingen är födda i ett land i mellanöstern eller har föräldrar som är det”, trots att hon redan slagit fast att det förekommer i till exempel Pakistan, Bangladesh och Uganda. Förvirrat är bara förnamnet.

Att den här boken överhuvudtaget ges ut är mycket positivt. Det tyder på en vilja att göra något åt det gigantiska problem som hedersförtrycket utgör. Att utgivningen uppenbarligen skett utan större omsorg är desto tråkigare.

Similar Posts:

• Vår tysta förutsättning
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• Bakom rubrikerna
• Slaveri? I vår tid?