Men det är inte den legitima vreden, protesterna mot domen, som egentligen står i fokus i Ryan Gattis välresearchade roman Sex dagar. Det är det andra våldet, det som sker i skuggan av protesterna, det som får fritt spelrum när samhällsinstitutionerna för några dagar är lamslagna. Gängen. Knäppskallarna. Medborgargardena och de som helt enkelt passar på.

Det är ingen smickrande bild av mänskligheten. I ett annat sammanhang hade den provocerat mig, men Gattis ger den ett djup och ett sammanhang. De här människorna är inte vilka som helst. Det är ett intrikat samspel av omständigheter, erfarenheter och slump som ställt dem på respektive sida i gängvåldets LA, men alla framträder de som människor, på gott och ont, i Gattis gestaltning.

All involved heter romanen i original. I sjutton olika jagberättelser får vi olika perspektiv från gängmedlemmar, brottsoffer och andra som dras in i våldet, de som vill in och de som vill ut, men också en sjuksköterska, en brandman, och en polis i en ickereguljär insatsstyrka. Den sistnämnda är på flera sätt den otäckaste bekantskapen – inte det personliga hämndbegäret efter en mördad familjemedlem utan det institutionaliserade, det som tar sig rätten att på samhällets vägnar slå till mot ”buset” utan att kunna ställas till svars.

Det låter som en galen komposition, att aldrig återvända till personer utan bara fortsätta – ”stafettroman” är en återkommande beteckning – och till en början blir jag irriterad på det. Jag vill ju veta mera om de här personerna som mycket snabbt kommit mycket nära. Det får jag också, visar det sig. Även om inte alla karaktärer har lika mycket med varandra att göra återkommer de, ibland centralt, ibland bara glimtvis, sådär som människor gör i varandras liv.

Sex dagar är helt enkelt sjukt välkomponerad och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Den är brutal, bitvis oerhört närgången och blodig. Hade jag vetat riktigt hur långt ifrån underrubrikens ”en roman om upploppen i Los Angeles 1992” den skulle ta mig är det nog tveksamt om jag valt att läsa den, men jag är glad att jag gjorde det.

Baserad på intervjuer och långvariga efterforskningar är det fortfarande en roman, men en roman som känns ytterst välgrundad. Jag associerar inte så sällan till sociologen Alice Goffmans Jagade. Livet på flykt i en amerikansk stad. Här är gängmedlemmarna latinamerikaner snarare än svarta, men strukturerna och livsstilen i stort sätt densamma. Situationen är förstås delvis den motsatta – det samhälle som dragit åt tumskruvarna hos Goffman har hos Gattis tappat greppet helt för några dagar. Och paradoxalt nog gör fiktionen att man kommer människorna som närmast.

Similar Posts:

• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Det trånga ombonade Sverige
• Sjutton år och farsa
• Det politiska spelet
• När djävulsvinden blåser

Båda handlar förstås, om än på olika sätt, om det amerikanska fängelsesystemet, och båda är skrivna av unga vita medelklasskvinnor som ständigt får frågan vad tusan de gör där de är – Kerman i ett fängelse mestadels befolkat av svarta, ”Spanish mamas” och crackmissbrukare; Goffman på ”6th Street” i Philadelphia, ett svart område präglat av gäng, våld, droger och polisbevakning.

Kerman har förstås begått ett brott (om än för lite bisarrt länge sedan), medan Goffman valt att undersöka livet på 6th Street (som egentligen heter något annat), men de drar båda liknande slutsatser kring det USA som är ”tough on crime” och utkämpar ett ”krig mot drogerna” som inte verkar göra någonting bättre. Ett USA där nästan en av hundra i den vuxna befolkningen sitter i fängelse och tre av hundra övervakas av kriminalvården (som fängslade, villkorligt frigivna eller dömda), där svarta är ordentligt överrespresenterade (13 procent av befolkningen men 37 procent av internerna) och fängelsepopulationen ökat med 500 procent de senaste 40 åren.

På 6th Street är samhället närvarande som övervakning, punkt. Polisen gör slumpmässiga kontroller på gatan, går regelmässigt igenom sjukhusens besökslistor och filmar deltagande i begravningar. Unga killar lär sig tidigt att känna igen civila poliser och hur man springer ifrån dem och när småungarna på 6th Street leker tjuv och polis gör de det med brutal detaljkännedom.

Det finns allvarlig kriminalitet på 6th Street, det finns gängvåld och skjutvapen och narkotikahandel i massor. Det som gör Mike, Chuck och de andra unga män som Goffman lever tillsammans med i sex år i området till jagade är emellertid ofta mer byråkratiska brott, att inte ha betalt rättegångskostnader, inte infunnit sig till något av alla eviga rättegångsdatum eller att ha brutit mot frigivningsvillkor som att ha varit ute på natten eller druckit alkohol. Ett eller annat ganska trivialt misstag i unga år förpassar dem ofta i en nedåtgående spiral, där chansen att ta sig ur är försvinnande liten.

Goffman följer de här killarna, deras släktingar och flickvänner, kartlägger deras vardag och hur deras värld fungerar, vilka regler och värderingar som gäller, vilka strategier man har och väljer, hur man handskas med problem av olika slag. På 6th Street finns anhöriga och vänner till de kriminella, men också de som helt tar avstånd från dem – och så en hel liten industri av kommersiella ”hjälpverksamheter”, handel med falska dokument och med ren urin för att klara drogkontroller.

Priset för att hjälpa männen (det är nästan alltid män som lever och jagas så här) att hålla sig undan polisen är ofta högt, med ständiga nattliga husrannsakningar och påtryckningar. Ibland bedömer både de jagade och deras anhöriga att det säkraste faktiskt vore att komma ifrån gatan ett tag.

Goffman skildrar det här livet och resonemangen ingående, levande och mänskligt. Hon tydliggör hur människors liv egentligen alltid följer någon sorts inneboende logik. Alla människor förhandlar kring rätt och fel, mening och meningslöshet. Alla, eller åtminstone de flesta, beteenden är i någon mån logiska utifrån sina förutsättningar.

Allra mest påtagligt blir det i den metodbilaga som lite märkligt tillfogats boken men absolut inte får missas. Där berättar Goffman mer ingående både om hur hon egentligen lyckades ta sig in i den rätt unika position det innebar att få följa de unga männen på 6th Street, vilka problem och dilemman som uppstått, och hur det var att ta sig tillbaka till universitetsvärlden igen. På sätt och vis är det först där tillvaron på 6th Street framträder i hela sin vanvettiga brutalitet. Goffman lider uppenbarligen av någon sorts posttraumatisk stress. Hon upplever de mestadels vita studenterna som obehagliga och svårbegripliga och hon är livrädd för vita män i ”polisålder”.

Jag vet inte om det behöver tilläggas att det verkar galet att lägga så stor del av ett samhälles resurser på att få människor att känna så?

Similar Posts:

• I skuggan av samhällskollapsen
• Ett verkligt vidrigt polisverk
• Vem tjänar på brott och straff?
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”