”Sällan hör talas om” är förstås en sanning med modifikation just nu, när det gäller brasiliansk litteratur. Brasilien är temat för årets bokmässa. Sådan hjälper förstås både bokutgivning och medieutrymme på traven. Som ett av BRIC-länderna (stora och snabbväxande tillväxtmarknader), liksom värdland för sommarens VM i fotboll har Brasilien varit minst sagt i ropet de senaste åren, men vill man komma nära ett land ska man kanske ändå leva där en längre period – eller läsa skönlitteratur därifrån?

Novellantologin Brasilien berättar: Ljud av steg, sammanställd och översatt av Örjan Sjögren, bjuder på 37 olika texter – noveller och mikronoveller – av tjugo olika författare. Äldst i skaran är kultförklarade Clarice Lispector, född 1920. Yngst är Tatiana Salem Levy, född 1979. Av åtminstone en handfull representerade författare finns sedan tidigare romaner översatta till svenska, så chansen är skaplig att man hittar någon i antologin som man vill läsa mer av och faktiskt kan göra det också med begränsade språkkunskaper.

Det är alltid svårt att skriva sammanfattningar och omdömen av antologier. Självklart finns här texter jag uppskattar mer eller mindre, men Brasilien är ett stort land med en stor litteratur och det jag vågar påstå, utan att som sagt veta särskilt mycket den där litteraturen som helhet, är att Sjögren fångat en imponerande bredd. Det är många olika typer av människor, många olika typer av liv som skildras – och på många olika sätt.

Ljud av steg innehåller en hel del intressanta formexperiment. Fernando Bonassis och Adriana Lisboas mikronoveller (korta prosatexter på omkring en sida) fångar inte alltid, men när de gör det, griper tag så snabbt och kompakt, ställer de också frågor om vad en novell kan vara och göra. André Sant’Anna beskriver en arbetsdag i en torftig, monoton stil som alldeles matchar dagens innehåll, Veronica Stiggers bidrag är en fullkomligt bisarr skröna och João Anzanello Carrascoza skildrar bandet mellan mor och son genom att skifta jag-perspektiv dem emellan i en enda, åtta sidor lång mening.

”Den samtida brasilianska novellkonsten är koncentrerad till den urbana världen”, inleder Sjögren sitt förord. Det stämmer åtminstone väl med hans urval. Här finns knappast någon landsbygd, inte minsta lilla gnutta regnskog eller något sådant. Här finns däremot människor i vitt skilda åldrar och från vitt skilda samhällsklasser, från direktörer till bohemtyper till miserabelt fattiga.

Man kan man sammanfatta ett helt lands litteratur? Jag funderar rätt mycket på det där. Finns det motsvarande antologier med svensk litteratur i andra länder? I Brasilien? Vad finns i så fall med där? Jag har ingen aning. Och Sverige borde ändå vara lättare att sammanfatta. Brasilianarna är 20 gånger fler och Brasilien till ytan nästan en halv världsdel.

Fast någonstans ska man ju börja, så varför inte här?

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Håll! Du är så skön!
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Inför bokmässan: Brasilien
• Utvandrarna – fast till Brasilien

I vågorna på stranden,
i vågorna i havet,
vill jag bli lycklig,
vill jag gå under.

Tog Teresa livet av sig? För att komma henne närmare öppnar han mappen "Nya romanen" på Teresas dator. Hennes senaste och pågående projekt är en roman baserad på Manuel Bandeiras poesi, där Teresa allegoriskt velat använda sig av karaktärerna: Pierrot, Colombine, Harlekin (och kanske en Pierrete) i Bandeiras bok Karneval. Huvudperson i Teresas roman är Colombine, en kvinnlig författare.

Pojkvännen fortsätter att skriva på romanen – som om han vore Teresa. Hans ledstjärna och vägvisare in i skrivandet, och till Teresa, blir boken Stjärna över hela livet, Bandeiras samlade och översatta dikter. Samma bok som tillsammans med delar av Bandeiras prosa- och självbiografiska verk inspirerat Adriana Lisboa till att skriva romanen Colombines kyss.

Låter det rörigt? Nej då, låt dig inte luras läsare. Berättartekniskt är Colombines kyss ett litet metafiktivt mästerverk. Och på samma gång en avslappnad och melankolisk hyllning till långsamhetens lov, en kärleksförklaring till skönheten i det lilla.

Som en stilla flod flyter texten fram, stannar upp vid livets mikrokosmos, små små vardagsbetraktelser av livets mellanrum: sprickorna i trottoaren, en apelsinfärgad gardin, en kackerlacka framför tassarna på en hund, känslan av att bita i ett äpple. Stämningsmässigt känns haikuns kärnfullhet inte långt borta; Bandeira har, som omnämns i boken, också översatt en av haikudiktningens mästare: Basho.

I bakgrunden hörs Rio de Janeiros gatuljud, avlägsna och viskande hammarslag, trafiken, barn som leker, ett trumpetsolo, en bossanova. Ella Fitzgerald som sjunger "Misty": "Look at me, I'm helpless as a kitten up a tree." Det här är vacker och skön läsning.

Similar Posts:

• Djävulens språk
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Håll! Du är så skön!