Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster

Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta?

Jag tänker nog generellt att en roman ska kunna stå på egna ben och inte kräva en massa förkunskaper, men kanske glömmer jag då vilka förkunskaper jag faktiskt har när jag läser en västerländsk roman?

Här stör det mig onekligen att jag har svårt att placera handlingen i tiden, och det är inget jag är van vid att ha problem med. Av det faktum att den lite diffusa koloniala närvaron åtminstone delvis tycks bestå av tyskar sluter jag mig till att den måste utspela sig någon gång före andra världskriget. Det är i och för sig inte fel, men av vad jag kan läsa mig till i efterhand ska den utspela sig strax före första världskriget … Så ja, det stör mig att behöva vara så lost. Även om den bristen såklart egentligen ligger hos mig.

Paradiset känns samtidigt på många sätt som en klassisk västerländsk roman. Den handlar om en pojkes uppväxt till ung man, och i dess centrum står en strapatsrik resa, fylld av möten. Det vill säga, inte vet jag om det här egentligen är typiskt västerländska drag – de är kanske tämligen allmänmänskliga? – men de är i alla fall mycket välbekanta.

Pojken i fråga heter Yusuf. Han är elva eller tolv år när hans föräldrar plötsligt skickar iväg honom med ”farbror Aziz”. Farbror Aziz, tvingas Yusuf inse, är i själva verket inte alls hans farbror, utan en rik köpman till vilken hans far har skulder. Yusuf är lämnad som pant, som arbetskraft, för dessa skulder.

Till att börja med får han arbeta i en butik nära farbror Aziz vackra hem. Det är det äldre butiksbiträdet Khalil som lär upp honom, och som försöker få honom att fatta vilken position han hamnat i. Om nätterna sover de tillsammans ute på butikens terrass, där Yusuf drömmer mardrömmar om de hotfulla, vilda hundar som drar omkring runt de sovande pojkarna.

Åren går. Då och då drar köpmannen Aziz ut på karavanfärder inåt landet för att bedriva mycket lönsam och knappast helt laglig handel. En dag, när förberedelserna för en ny karavan pågår som bäst, får Yusuf besked om att han ska följa med.

Det blir en ännu mer farofylld resa än ens de mest erfarna räknat med, och jag måste säga att jag känner igen väldigt mycket från de koloniala berättelser jag läst tidigare. Klimatet är ofta skoningslöst, med hetta, fukt, insekter och sjukdomar. Människorna de stöter på är inte sällan vidskepliga och opålitliga. Varje stam hyser färgstarka föreställningar om dem som finns runt nästa hörn. Mitt i denna röra har européer dykt upp och skapat ännu större osäkerhet.

Något paradis är det knappast. Så vad syftar egentligen romanens titel på? Först tänker jag att det är den muromgärdade trädgården som hör till ”farbror Aziz” egendomar. Yusuf suktar efter att få vara där, men hans närvaro är knappast oproblematisk. Paradiset diskuteras också stundtals bland människorna han möter på sin resa. De tillhör olika religioner och tjafsar ofta, ibland godmodigt, om varandras föreställningar.

I slutänden tror jag att det kanske handlar om de små glimtar av skönhet Yusuf ändå kan få syn på, av naturens storslagenhet, av mänsklig vänlighet och kamratskap och av de första tafatta kärleksblickarna han får. Kanske erbjuder den mänskliga tillvaron inte mer paradis än så? Små glimtar.

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Inte hela sanningen
• Ostafrikanische Träume
• Den ärvda exilen
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Det är förstås ingen unik situation. Många människor drar sina sista andetag på platser långt, långt bort från de platser som såg dem födas. Abbas son Jamal doktorerar på just det, migrationsströmmar och migrationspolitik. Kanske är det hans sätt att hantera de många frågetecknen kring var den egna familjen har sina rötter.

Dottern Anna (döpt till Hanna) har varit så arg på den där tystnaden. Nu försöker hon mest ignorera den. Skapa något eget. Hon lever ett brittiskt liv, med en vit brittisk man, från en vit, tämligen vardagsrasistisk, brittisk medelklassfamilj. Hon orkar inte riktigt med allt som förändras av faderns sjukdom.

När Abbas känner att livet går mot sitt slut kommer han samtidigt närmare dess början än han har tillåtit sig att vara på mycket länge. Han börjar tänka på och långsamt prata om det liv han en gång lämnade, ett liv i fattigdom på Zanzibar. Denna berättelse om ursprung aktualiserar också frågor för hans hustru, Maryam. Hon känner själv inte till sitt ursprung, utan övergavs som nyfödd. Den enda länken till det förflutna, den sista i en rad fosterfamiljer, rymde hon ifrån när hon som sjuttonåring träffade Abbas.

Så här glider perspektiven mellan familjemedlemmarna i Gurnahs berättelse. Han väver samman deras skilda upplevelser av uppbrott och urspungshistorier på ett sätt som jag har svårt att riktigt redogöra för. Jag förstår av recensioner jag läst av den här romanen att inte alla gillar hans allvetande berättarröst. Han tar sig en rätt att betrakta sina karaktärer lite ovanifrån, att sammanfatta hela deras liv. Jag kan förstå det.

Samtidigt gör han det så lyhört, med så mycket förståelse och samtidigt skoningslöshet, att jag inte kan låta bli att tycka om det. Jag är lite mätt på dessa ständiga påpekanden om att det är ”show, don’t tell” som författare ska göra. Det måste väl få finnas olika strategier, olika sätt att skildra sina karaktärer?

Vad romanen vinner på det här sättet är att skriva är en överblick på människors mest intima liv som man väl egentligen aldrig kan få i levande livet. Ingen vet ju allt om någon annan. Det gäller inte minst i en familj. Barn håller hemligheter från sina föräldrar. Ger sig ut och skapar sina egna liv. Föräldrar berättar aldrig allt för sina barn – även om Abbas är ett extremfall som inte berättat något – de är kanske med nödvändighet betydligt mindre i barnens ögon än vad ett helt liv rymmer.

Vad blir då ”den sista gåvan” i allt det här? Sanningen? Går den någonsin att helt förmedla till dem som växt upp under helt andra omständigheter? Och hur ska de som blir kvar egentligen hantera dessa nya bilder av fäder, makar, nära och samtidigt helt okända människor?

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Ostafrikanische Träume
• Sorgen har flera färger
• Öppna upp gränserna!

Några kapitel senare läser jag om Ilyas, mannen med canvassäcken som lär känna Khalifa. Cirkeln med personer vidgar sig och senare läser jag om hur Ilyas lillasyster Afiya får växa upp hos fosterföräldrar som behandlar henne illa.

Ilyas är äventyrlig av sig och söker sig plötsligt till schutztruppe, som den tyska kolonialarmén benämndes i de afrikanska territorierna. I samma veva presenteras en fjärde huvudperson, Hamza, som också har hamnat bland de uniformsklädda tyskarna. Han tycker sig ha en gnutta flax som lyckats bli rekryterad eftersom han i armén lär sig saker han aldrig vetat förut.

Bakom beslutet att utkämpa någon annans krig ligger ingenting annat än överlevnad. Priset är högt. Under långa marscher i hällregn eller i östafrikansk stekande sol är soldaternas (askaris) liv som att spela roulett med döden som insats. Malaria, tyfoidfeber och de tyska officerarnas bestraffningar sliter på människokroppen – och hjärtat.

Berättelsens huvudpersoner är handlingskraftiga, som att de ska illustrera hur de vill bryta sig loss från ödets nycker. Ändå råkar de ut för händelser de inte kan styra över. Där spelar till viss del några bifigurer in med varierande resultat. Officeren som älskar poesi och måste dölja sina ömhetskänslor för Hamza samt Khalifas bitska fru bidrar båda till historiens vändningar.

Drömmar har betydelse i romanen. I ett fall som konkret upplevelse när en tidigare soldat ropar i natten på grund av mardrömmar från kriget. De andra Drömmarna – som skrivs med stort D – infinner sig av andra anledningar, nämligen för att de är helt nödvändiga för den mänskliga själen. Här får den tyska poesin och det tyska språket en oväntad roll och ich finde es überraschend – men mycket välkommet – att Gurnah ger utrymme åt dessa klassiska bildningsideal vid sidan av den tyska nedlåtande synen på befolkningen. I en scen berörs jag särskilt eftersom den så uttryckligen visar viljan att be om förlåtelse. En tysk missionspräst ger tillbaka en bok han konfiskerat från Hamza. Och det är prästens fru som övertygat att boken ska tillbaka till sin rätta ägare:

Perhaps I should say, she convinced me that I was wrong to have taken it away, and so I determined to give it back to you and to explain why I had taken it away from you in the first place. I was mistaken. Perhaps in time you will be able to read it with as much pleasure as the Oberleutnant anticipated.

Gurnahs prosa är lugn och saktmodig. Berättandet tar sig fram i små skritt. Författaren utnyttjar inga som helst cliffhangers utan lägger sin kraft på att levandegöra sina personer i all sin mångsidighet. Den som är brysk kan bära på ett överraskande stort hjärta. Den som tror på vetenskapligt utprövad medicinsk vård kan i sin förtvivlan vända sig till en schaman.

Jag uppfattar hur en stark ström av Nuet flödar över boksidorna och hur var och en gör sitt bästa utifrån den givna situationen. Våra huvudpersoner befinner sig geografiskt mycket långt borta från världskrigen och storpolitiken. De tyska kolonialherrarna byts sedermera ut mot britter. På sätt och vis verkar det kvitta för befolkningen eftersom de föraktfulla attityderna fortlever oavsett varifrån Europa överheten kommer.

Men jag låter mig luras. Såklart har storpolitiken tagit grepp också över den här romanens människor och den som försvann. Funderingarna fortsätter långt efter att boken är utläst.

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Smuggelhistoria med släkthemligheter

Men att vissa personer i kulturvärlden inte kände till författaren Abdulrazak Gurnah det verkar sannerligen stämma.

Kulturvärlden består av så många fler än kulturredaktioners journalister. Många människor känner sig hemma i kulturen av helt andra skäl än att de längtar efter att stå i strålkastarens ljus. Jag tänker på bokläsarnas skara. Den kan inte klandras för att vara enkelspårig. Tvärtom, gruppen är månghövdad och ger plats åt oliktänkande i en salig blandning. Läsare över hela världen plöjer släktkrönikor, samhällsskildringar, lyrik och rafflande äventyr för att ta bara några exempel.

Något som gör litteraturen unik, är dess förmåga att förbinda generationer. Ett skrivet verk från 1600-talet kan nå sin mottagare som lever idag, år 2021! Det kan i översatt form nå över gränser. Litteraturen erbjuder möjligheten att blicka in i något annat än sitt eget begränsade tankemönster. Litteraturen borde bli tilldelad ett pris varje dag under hela året, tänker jag.

Similar Posts:

• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• Den ärvda exilen