Av familjen Gabel återstår tre syskon, som nu är vuxna. Föräldrarna är döda sedan många år. Pappan valde att resa så mycket han kunde i sitt yrkesutövande och mamman var den som gjorde allt för sina barn innan sin död. Äldsta barnet i syskonskaran funderar på hur det kommer sig att hon känner ett främlingskap när hon närmar sig minnet av mamman, trots att hon tillbringat mer tid med henne jämfört med sina yngre syskon:

Charlotte Gabel var som ett hus där ljuset var tänt i vartenda rum. Allt var som det såg ut, det fanns inget utrymme för tolkning, inga vrår att gömma sig i, och Ea kunde inte befria sig från en girig önskan om att det skulle finnas något annat och mer än det som var tillgängligt. Deras mamma levde synbarligen sitt liv utan att en enda gång fråga sig själv om det kunde ha blivit annorlunda.

Genom funderingar som ovan får läsaren ett snabbt skissat porträtt av en mamma. Orden formuleras en kväll när Ea inte kan somna och är berusad intill illamåendets gräns. Något är under förändring i hennes eget liv och hon får inte grepp om vad denna förändring består i. Livet i San Fransisco är ingalunda glamoröst och hon har mot sina egna förväntningar besökt en clairvoyant. De övriga syskonen bor kvar i Köpenhamn. Sidsel ska resa till London för att reparera en staty på ett museum och Niels vandrar och cyklar för att hålla sina demoner i schack.

Romanens tidsomfång spänner över endast ett fåtal dagar och nätter. Idévärlden känns märkbart privilegierad, trots att flera av romanfigurernas materiella situation står inför en brant. Alla tycks vara starkt genomsyrade av idén att det såklart finns en möjlighet att välja något annat.

Idén om vad en familj är skildras med situationer som stundtals är dråpliga. Ensamstående Sidsel har sin sexåriga dotters ögon riktade mot sig när hon står och tittar i toaletten efter spår av springmask. Niels är brodern med en självkänsla att beundra. Han bekymrar sig inte ett dugg över att han saknar fast bostad och jobbar som affischuppklistrare utan regelbunden inkomst. Han vet att han är den perfekta morbrodern när systern frågar om han kan vara barnvakt åt sin systerdotter.

I syskonens liv finns människor som de knyter an till eller bryter upp ifrån. Jag gillar att möta deras handlingskraft som ges större plats än tvekan och ältande. Ibland är situationerna de halkar in i halsbrytande. Frånvaron av konsekvenstänkande är å andra sidan en förståelig strategi när förluster ur det förgångna poppar upp i ens inre.

De snabbt tecknade porträtten återkommer på flera ställen under berättelsens förlopp utan att individerna förlorar i djup. Till och med clairvoyanten med huset till försäljning som följd av en alldeles färsk separation får fäste i mig. Det är intressant hur Minor beskriver det inre hos personerna utan att förlora förankringen i den konkreta verkligheten.

Romantiteln är väl vald och väckte min nyfikenhet. Så småningom dyker hummerns sköld upp och fyller sin funktion som metafor. Inte heller den känns sökt eller som att författaren försöker briljera med sina bilder. Lusten att vistas i språkets värld som är både drömsk och full av vardagens trivialiteter varar från första sidan till den sista. Förutom detta har jag i min läsning sett något som nog ifrågasätter tanken om individens fria val.

Som variation till att välja bästsäljande romaner som vanligtvis finns i skyltningen på bibliotek eller hos bokhandlare, tycker jag att denna roman förtjänar både uppmärksamhet och många läsare.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Existens är i presens
• Längtan, lera och luft
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Lukt av ladugård, depression och död

Till en början så är det visst väldigt välskrivet – nästan för välskrivet, det flyter på så himla lent och fint – men samtidigt väl överkäckt för min smak. Men det finns ändå en sak som jag gillar skarpt och det är att Backman inte väjer för svåra frågor. Trots att klämkäckheten står som spön i backen är det aldrig någonsin så att det tunga och mörka i den här boken slätas över eller skämtas bort. Tvärtom så fungerar humorn i boken just mot en klangbotten av ett allvar som är seriöst – precis så som riktigt bra humor byggs upp.

Det är en intrikat väv av olika relationer som vävs samman i berättelsen där ett misslyckat rån av en slump råkar bli ett gisslandrama mitt i en lägenhetsvisning med ett antal olika par-konstellationer. Där finns det smågnabbandes gravida paret som behöver något större och det rutingnabbandes äldre paret som köper och renoverar lägenheter för att något måste de ju ta sig till. Sedan är där också flera komplicerade förälder-barn-relationer och dessutom några som mest kämpar med relationen till sig själva.

Relationerna är både humoristiskt och ömsint gestaltade och det är lätt att både blir irriterad på och känna med karaktärerna. En utmaning för boken är dock att det är så många karaktärer som ska få komma fram och det finns ingen tydlig huvudperson utan det är mer ett galleri som sveper förbi utan någon tydlig förankringspunkt för läsaren. Till stor del vägs det dock upp av hur fint allt vävs samman i slutet. Backmans roman är på en gång lättsmält, rolig och ömsint när han tar upp några av de tyngsta sakerna i livet.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Omtag om det komplexa och svåra
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Tvingande relationers inneboende logik
• Existens är i presens

Det här är en på många sätt märklig roman, ovanlig. Det har kanske redan framgått. Även om det händer saker i berättelsen – resor, en konsert, en lägenhetsvisning, en bok som ska skrivas, människor som träffas, som pratar med varandra, som saknar någon – så är det framför allt i Lauras och Annas inre världar vi befinner oss. Vad de tänker och känner, och hur de försöker förstå det där märkliga som sker, som de bara kan ana, när det blir som ett hack i tiden, eller snarare existensen, och parallella skeenden uppstår.

Att texten ofta slingrar iväg i extremt långa meningar fyllda med antydningar i de där inre världarna, snarare än att tydligt beskriva de yttre skeendena, gör det ju knappast lättare att hänga med i varje kurva. Så nej, det är knappast ett misstag att det är svårt att hänga med i den här berättelsen.

Orden och litteraturen har en central roll, inte minst genom alla referenser till böcker och filmer men också genom Annas intresse för det skrivna. Hon håller på att skriva en bok som är ett slags utforskande av språket ur ett existentiellt perspektiv.

Sen är det också det där med berättarjaget, som skapar sig olika tillfällen att sträcka sig ut genom berättelsen, rakt igenom till läsaren:

Laura står i skrivande stund ute i den ca en kvadratmeter stora hallen mellan kök, badrum och sovrum. När jag säger ”i skrivande stund” refererar det naturligtvis till mig, inte Laura. Det är inte hon som skriver, det är jag. Det hade nog varit riktigare att skriva ”i skrivande stund är jag våt om fötterna”, för det är sant, jag är våt om fötterna, det är stora hål i mina stövlar. Jag har inte fått tag i några nya.”

Presens Maskin är en bok som helt klart handlar om människor och relationer samt om språkets och ordets roll för människorna. Men minst lika mycket är det en bok om förutsättningarna för vår existens, inte bara på ett socialt, känslomässigt eller filosofiskt plan, utan också väldigt konkret materiellt. En del av oss må uppehålla oss mest med idéer, tankar och känslor, men vi är alla obönhörligen och fullständigt beroende av de fysiska förhållandena kring oss för vår existens.

Det här är en bok som var intressant att läsa, men jag tycker ännu bättre om den efter att jag läst den, på grund av hur den hänger kvar och hur den får mig att tänka.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Minnen i amygdala
• Föräldrar, syskon och främlingar
• Att välja och skriva sitt liv
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Boken växlar mellan två tidsperspektiv, dels 1978, året då Elizabeth Sumner knackar på Julies fönster och ber henne följa med ut i den kaliforniska natten med alla dess förtrollande dofter, dels 2019 då Julie lever fångad i en villaförort med en man som hon aldrig riktigt har älskat och två utflugna döttrar som hon aldrig riktigt kommit nära. Nyhetsinslagen om att Elizabeth Sumner har rymt från fängelset slår ner som en mindre bomb i Julies tillvaro och får henne inte bara att minnas den där sommaren 1978 och tiden som följde, utan också till slut att bryta upp från sitt innehållslösa liv för att ge sig ut på vägarna igen.

Historien om Julie och Elizabeth är löst baserad på skolskjutningen i San Diego 1979 då Brenda Ann Spencer riktade ett gevär mot sin skola och fyrade av för att hon ”hatade måndagar”. I Clara Clementine Eliassons skildring av händelserna är inte skolskjutningen det som står i centrum, utan vad som hände innan. Det är en skildring av att vara ung och vilja slå sig fri, att upptäcka en vuxenvärld för första gången som på samma gång är full av möjligheter och faror, som glittrar och lockar men som också är smutsig och hotfull. Det finns även en vilja i boken att försöka närma sig människan bakom geväret; Elizabeth skildras genom Julies ögon och det som framträder, tydligare och tydligare genom boken, är en trasig människa utan någon i hela världen att luta sig mot förutom Julie. Vuxenvärldens totala svek skildras i bilder som inte går att värja sig mot, och även om fantasin om en road trip mot friheten kittlar, är det dessa bilder som stannar kvar; när verkligheten sipprar in i Elizabeths och Julies krackelerande luftslott.

Clara Clementine Eliassons språk är sinnligt, det finns nästan ett överflöd av beskrivningar av intensiva dofter och intryck, vilket drar läsaren in i stämningen som vibrerar mellan Elizabeth och Julie. Frågan är om det sinnliga hade kunnat tonas ner en aning, det blir nästan övertydligt att författaren vill spinna som ett glittrande, romantiserande nät runt sin berättelse. Något i upplägget med de parallella berättelserna skaver också, kanske hade de kunnat skalas av och lämnat kvar kärnan i berättelsen som är Julies och Elizabeths road trip. De andra bitarna blir lätt transportsträckor, som i vissa fall känns en aning repetitiva.

I stort är Mot San Fransisco fin läsning; det finns en påtaglig angelägenhet i Julies och Elizabeths relation och det ligger en ofrånkomlig spänning i att redan från början veta hur tragiskt det slutar för dem. Kopplingen till de verkliga händelserna blir dessutom en dov underton som ringer kvar även efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Dimridåer och demens
• Lika drömskt som verkligheten
• Sex, lögner och nanny cam-filer
• Ikoniskt tragisk kärlek

När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat frihet och sitt oberoende högt genom hela sitt liv.

De två vännerna Martin Berg och Gustav Becker möts på gymnasiet. Två unga, sökande män på väg ut i livet. Gustav är en person som naturligt tar sin plats i de sociala strukturerna medan Martin är den som iakttar och är mer eftertänksam. Martin har hungrat efter kultur genom hela sin enkla, men trygga, uppväxt och vänskapen med Gustav ger honom inspiration och mod. Martin ger Gustav lugn, stabilitet och verklighetsförankring. Många gånger kan man som läsare nästan känna att vännerna är för beroende av varandra och att de bitvis lever i en osund symbios.

När männen kliver vidare från sitt ungdomsliv, över den suddiga gränsen mot vuxenlivet är Gustav Becker en excentrisk och erkänd konstnär och Martin Berg är den arbetsamme förläggaren med återkommande författardrömmar. Gustav lever mestadels ensam men Martin är gift med Cecilia som är en idéhistoriker som precis har doktorerat. Cecilia  är även något av en musa till Gustav och har inspirerat till många av de sviter han målat.

Relationerna mellan Martin, Gustav och Cecilia är väl beskrivna, fångande och ofta inte okomplicerade. Cecilias färgstarka familj tar även den sin plats, en far som är läkare och en mor som står lika stadigt som ett eget mini-matriarkat och en brokig syskonskara.

Martin och Cecilias barn, Rakel och Elis, tar sin plats i berättelsen men mest framträdande är Rakel som vi får följa i ytterligare ett parallellt spår i boken.

När en yngre Martin ser Cecilia för första gången blir han förälskad på håll. När sedan deras vägar korsas igen lämnar de knappt varandras sida. På något sätt får även Gustav plats i relationen och även han och Cecilia utvecklar en djup vänskap.

Historiens kärna är Cecilias försvinnande och de relationer som cirkulerar runt hålrummet hon lämnade efter sig. När hon en morgon inte är kvar hemma står Martin där själv med två små barn, Rakel och Elis, och ett bokförlag som kräver hans fulla uppmärksamhet. Livet för familj och vänner fortsätter, trots försvinnandet, nästan som vanligt.

I nutid planeras nämligen en retrospektiv utställning av Gustav Beckers konst. Affischerna för konstutställningen frontas av porträtt av den försvunna Cecilia och är synliga överallt i Göteborg. Rakel, Cecilia och Martins dotter, betraktar dessa när hon går genom staden med en blandning av ångest och ifrågasättande. Hur kunde hennes mamma bara lämna dem?

Sandgren för oss med säker hand mellan olika tidsepoker och städer. Nutid, 80-tal och 70-tal samt Paris och Göteborg. Miljöerna är fantastiskt beskrivna och det skapas en magisk känsla som gör att jag fångas som läsare. Berättelsen ger den där sköna känslan i hela kroppen. Det är som att kliva in i en parallell värld där man helt fastnar och bara är tills man når sista sidan.

Sandgren har även mycket väl beskrivit ledan, ångesten och även glädjen med att studera vidare efter gymnasiet. Att möta de nya miljöerna, ta sig fram i okända kvarter och slita med att sätta sig in i nya och ibland obegripliga ämnen och tankar.

Samlade verk är en myllrande och fängslande berättelse om att växa upp, att finna livslång vänskap och konstnärskap i olika former.  Det är arty, parisiskt och göteborgskt på en och samma gång. Det ständigt närvarande mysteriet med Cecilias försvinnande skapar ett extra lager som för mina tankar till Paul Austers verk.

Att boken även har  inslag av politiska och historiska händelser som ger karaktärerna ett djup och berättelsen ett verklighetsperspektiv gör att berättelsen håller ihop hela vägen till slutet.

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Road trip mot friheten
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Ett aningens för glatt humör
• Livet, litteraturen och allting

Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Platsen omformar dig
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande