Jag såg en gång en isbjörn på Kolmårdens djurpark. Det stackars djuret vankande av och an på en smutsig vit frigolitflotte som kanske skulle likna ett isflak. Pälsen var gul och den sökte med blicken efter något. Riktade sin uppmärksamhet bort ifrån klungan av människor som stod och glodde utanför inhängnaden. Två, tre kliv åt ena hållet. Två, tre kliv åt andra hållet. Så där höll den på medan jag funderade över om livet fortfarande kunde vara värt något när det begränsades av en frigolitflotte.

Karaktärerna i Marguerite Duras genombrottsroman, Moderato Cantabile, påminner mig om den där isbjörnen. Fastlåsta av normer kring kön, klass och ålder fortsätter de ändå att envist utforska gränserna för sin fångenskap. De ifrågasätter och trilskas.

Mme Desbaresdes unge son vägrar att förklara vad anvisningen på partituret betyder, trots att pianolärarinnan tjatar och mamman suckar. Sonatinen av Diabelli ska spelas ”moderato cantabile”, vilket kan översättas som ”behärskat och ljuvt”. Den musikaliska termen, och romanens titel, symboliserar även samhällets förväntningar på kvinnor som Anne Desbaresdes.

Mme D. är dock varken särskilt behärskad eller ljuv. Hon dricker alldeles för mycket vin på baren där en annan olydig kvinna nyligen mördats av sin älskare. Och hennes samtal med Chauvin, en man från arbetarklassen som hon egentligen inte känner, blir allt längre och mer intima. De talar om mordet medan middagen och gästerna väntar i det stora fina huset vid boulevard de la Mer. Mme Desbaresdes låter dem vänta. När hon äntligen återvänder hem är hon för berusad för att kunna äta.

Anne Desbaresdes har vägrat att låta sig serveras. Tallriken står emellertid fortfarande kvar framför henne, en mycket kort stund, men tillräcklig för skandal. Hon lyfter handen som hon blivit lärd för att uprepa sin vägran. Man insisterar inte. Omkring henne, vid bordet, har det blivit tyst.
– Jag kan faktiskt inte. Jag ber om ursäkt.

Marguerite Duras prosa följer Mme D. lika fräckt som en paparazzifotograf. De bleka läpparna. Handen som lyfts mot det blonda oordnade håret. Leendet som blir till en förtvivlad och oanständig grimas. Språket är en kamera som väljer ut en detalj och dröjer kvar där. En blick som iakttar utan att förklara.

Det är lätt att se varför Peter Brook vill göra film av romanen. Och 1960 utses Jeanne Moreau till bästa kvinnliga skådespelare vid festivalen i Cannes för sin tolkning av Anne Desbaresdes. Året innan hade Hiroshima mon amour, med manus av Marguerite Duras och i regi av Alain Resnais, tagit hem FIPRESCI Award på samma festival.

Språket i Moderato Cantabile är avskalat, som i många andra verk av Marguerite Duras, men förmedlar ändå en intensiv närvaro. Skickligt utvalda detaljer spikar fast fiktionen i verkligheten. Eller är det kanske tvärtom?

Man skulle vilja komma någonstans med denna känsla. Skriva utifrån kanske, genom att kanske bara beskriva sakerna som är där, närvarande. Inte hitta på andra saker. Inte hitta på något, inte minsta detalj. Inte hitta på något alls. Verkligen inget.

I Den unge engelske pilotens död, en av fem texter i Att skriva, formulerar Marguerite Duras ett slags credo runt sitt författarskap. Det utrymme som hon ger sig själv kan verka lika snävt som det isbjörnen har på frigolitflotten. Men hos Duras är de stränga begränsningarna i själva verket en förutsättning för fiktionens frihet.