Benedicta lever i en relation med Mark. Men de har glidit ifrån varandra sexuellt. En dag möter hon en man på tunnelbanan, Julian, som är av latinamerikanskt ursprung och har något som väcker Benedictas åtrå. De börjar träffas och Benedicta upplever nya saker sexuellt. Hon har tidigare bara legat med Mark.

Det här har blivit det traditionella upplägget, det vi plötsligt vant oss vid som kutym för erotiska romaner. Mer eller mindre oerfaren kvinna möter dominant erfaren man som inviger henne i ny värld. Den världen innefattar bland annat snygga underkläder och ögonbindel. Det finns en underliggande antifeministisk devis om att varje kvinna behöver en man som tar initiativet till sex, att hon trivs bäst med att vara undergiven utan att ifrågasätta detta och även det här att hans lust är överordnad hennes; trots att det är hon som är huvudkaraktären, och den jag som läsare följer och ska personifiera mig med.

Till min stora överraskning håller jag på att bli kåt igen. Det är möjligt att det är min dag idag, men jag vill känna din kropp, jag vill få det att gå för dig, och din vällust är min vällust, på det området måste det råda full jämlikhet.

Trots att detta var ”Benedictas dag”, där hon skulle njuta, måste det alltså inflikas att jämställdhet omfattar båda könen. Det får mig att tänka på undersökningarna som gjorts i svenska klassrum. När tjejer och killar får prata exakt femtio procent av tiden är båda övertygade om att killarna har fått ta mycket mindre plats; även tjejerna.

Men precis som vi anar av framsidan är detta en bok där kvinnan är den som objektifieras mest. Detta tyckte jag var så befriande när jag läste romancedrottningen Simona Ahrnstedt, hur hon faktiskt objektifierar mannen. Och inte är det ett tecken på ojämställdhet? Om du som läsare ska personifiera dig med kvinnan; nog är det mer naturligt att du sexualiserar den du ska ha sex med, än att du sexualiserar dig själv?

Med det politiska avklarat: blir jag kåt av den här boken?

Sådär. Lite halvfuktig.

Jag blir glatt överraskad av att språket håller högre klass än vad jag hade förväntat mig. Det finns lite analsex, vilket känns uppfriskande. Söderberg väver snyggt samman natur och sex, låter allt andas av en frustande kåthet, vilket är snyggt.

På lunchen slinker jag ner till den närbelägna parken och går på gångstigarna där trädens knoppar sväller av saft; de är en del av naturen, liksom jag, och vi sträcker oss tillsammans mot vår bestämmelse, som vi inte vet något om men som finns lagrad i årtusendens genetik, och vi kan inte annat än följa vår programmering.

En het scen i en hiss, lite spännande lesbiskt sex (som visserligen kommer lite out of charactere, men ändå). En scen med spermakladd på badrumsgolv, som tyvärr blir lite nergjord av att kvinnan måste spy efteråt (detta nya sätt att hantera skam, som jag lärde mig genom Malva B.s Begär. Jag tycker lika illa om det här.) Lite tafflig översättning på sina ställen. Men jag läser boken på en dag och mot slutet vill jag lägga mig på sängen och ta på mig själv, så något gör den ju med mig.

Det är mest synd att alla dessa berättelser måste likna varandra så mycket. Tio lektioner i lust, åttio dagar gul, femtio nyanser av honom. På framsidan en bit av en kvinnokropp; inte för utmanande bara, det ska gå att läsa den på tunnelbanan utan att skämmas.

Inom sin genre alltså: helt okej. Ingen direkt sensation. När jag dessutom läser att den är första delen i en planerad triologi, känner jag att jag inte kan bli sömnigare.