Japonism är ett begrepp som brukar användas om västerländsk konst som inspirerats av japansk estetik. Efter att ha varit ett land helt stängt för västvärlden, bortsett från att holländarna hade en förbindelse, öppnades slutligen Japan upp vid mitten av 1800-talet. Detta ledde till att japansk konst och konsthantverk blev mycket populärt och plötsligt fanns det japanska – eller kanske snarare det ”japanska” – överallt. Solfjädrar, träsnitt, kimono, Buddhastatyer, körsbärsblom…

Citationstecknen är ett uttryck för att den bild som spreds var en anpassning till västerländsk smak och västerländska idéer om det fjärran östern men det Monica Braw beskriver i sin bok Geisha eller samuraj? Japan och japonismen är att det inte var så enkelt som att den helt uppstod på avstånd från ursprungslandet som en form av kulturell appropriering. I stället handlade det delvis om resultatet av Japans sätt att marknadsföra sig. För att motverka bilden av ett u-land visade man upp högtstående konst och konsthantverk på världsutställningarna men man började också tillverka stora mängder föremål som skulle tilltala européer och amerikaner. Och i den explosionen var det många som inspirerades till egna verk med inslag av det ”japanska”.

Här myllrar det av främst män som saluförde den japanska stilen och det blir lite plottrigt med alla namn och kortbiografier över de som var inblandade, såväl i Japan som utomlands, som rådgivare, tillverkare, importörer, försäljare, köpare och samlare, ofta i flera roller samtidigt. Det myllrar också av konstnärer som inspireras till egna verk med exotiska inslag eller till att göra något helt nytt. Ett antal illustrationer finns med för att visa läsaren bl.a. såväl ”genuina” föremål och sådana som producerats för export som de västerländska konstverken. Jag hade gärna sett ännu fler illustrationer av det som beskrivs i texten men urvalet är bra.

Det är ett bredare område än ursprunget till konstriktningen som omfattas – här finns fler aspekter av den inhemska synen på den egna konsten och kulturen som en del av den nationella identiteten. I den stängda tillvaron fanns inte heller ett behov av att samla och befästa en sådan identitet på samma sätt. När populariteten ökade och många familjer såg sin försörjning hotas genom politiska omvälvningar såldes en mängd föremål till utländska samlare och så uppstod ett behov av att bevara konstverk på ett nationalmuseum.

Det var inte heller så att japonismen uteslutande gällde konst och konsthantverk utan även inom skönlitteratur, teater och opera förekom inslagen från Japan men där framstod stereotyperna redan tidigt som just stereotyper och mycket har fallit i glömska med Puccinis Madama Butterfly som det största undantaget.

Geisha eller Samuraj? är en till formatet liten bok men den innehåller mycket, någon gång kanske lite för mycket då det dyker upp anekdoter som inte riktigt hör hemma i tematiken. Samtidigt är det svårt att begränsa på det sättet – konst och kultur har ju en tendens att inte riktigt hålla sig inom givna gränser och den stängda världen som öppnas upp blir en möjlig projektionsyta för vitt skilda saker.