I år är det 90 år sedan skotten föll i Ådalen. Fem personer dödades och flera skadades då militären öppnade eld mot demonstrerande arbetare. Ådalen -31 blev en milstolpe i arbetarrörelsens historia. Alla har vi väl någon gång hört att det är segraren som skriver historien. Roger Johansson visar att det är så. I det här fallet var segraren Per Albin Hansson, som tog Socialdemokraterna till en valseger i andrakammarvalet 1932 och därefter inledde en period av samarbete – den så kallade kohandeln – med Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare.
Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.
Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.
Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.
Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.
Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.
Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.
Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.
Publicerad: 2021-07-13 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-12 02:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera