Normala människor handlar om Connell och Marianne. Redan från första början är deras relation komplicerad: Connells mamma jobbar som städerska hemma hos Mariannes familj. Medan Marianne besitter ett ekonomiskt välstånd är det Connell som är den populära på skolan de går på. När de två inleder ett förhållande håller de det hemligt, främst för att Connall skäms men också för att skydda Marianne.

Så börjar det, och därefter följer ett av och på-förhållande som sträcker sig år framåt i tiden. Rooney skriver hämningslöst om kärleken, eller kanske bristen på den, där den mänskliga kontakten ofta framstår som tarvlig, och känslor som platta och meningslösa. Det är samtidigt skrämmande träffsäkert: taffligheten i nya relationer, missförstånden, vikten av social status.

Medan de flesta hyllar Normala människor har jag själv sällan känt ett sådant motstånd över att både läsa och skriva om en bok. Framför allt beror det på det cyniska sätt Rooney framställer relationer. Det är nästan som att kärlek egentligen inte existerar inom romanvärlden, och i stället agerar karaktärerna obehagligt utstuderat eller undergivet. När Marianne uttrycker positiva känslor för vad Connall säger eller gör svarar han ofta med ett: Vad bra. Många gånger undrar jag om de egentligen känner något alls för varandra.

Connells och Mariannes förhållande är en deprimerande evighetsloop som aldrig leder någonstans. För mig personligen är det omöjligt att känna igen sig i, och historien leder ingenstans; vi slutar med samma tomhet som vi började med.

Det Rooney ska erkännas för är såklart hennes förmåga att komma under huden på en under läsningen. Obehaget jag känner tyder kanske mest på en förmåga att träffa rätt, att hon får fram allt det fula hos människan, som man egentligen inte vill möta. Men det förändrar inte det faktum att läsningen av denna bok ofta var rent plågsam.