Utgiven | 2018 |
---|---|
ISBN | 9789198505009 |
Sidor | 194 |
Illustratör | Lovisa Axellie |
Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. En död att glädjas åt.
Östra kyrkogården i Göteborg är särskilt fin eftersom den är lummig och kuperad. Längst upp på toppen sover naturligtvis de bemedlade tyst, men det är som det är med den saken – i livet så ock i döden. Gravstenar berättar om barn som dött alltför tidigt. Det lämnar kvar ett styng av vemod. Jag försöker lägga namn på minnet, men dem har jag nog glömt. Jag stannar en stund vid några gravar ingen minns. Snart är det inte någon som kommer ihåg heller denna text eller för all del mig själv. Så är det alltid, det tar inte många generationer.
Ibland läser jag Charlotte Qvandts bok omgiven av en skolas ungdom. En gång är jag och boken innesluten i en skramlande spårvagn med manuellt öppnade dörrar. Var vi läser och vart vi är på väg kan påverka mer än vilken dramaturgisk finurlighet som helst författaren begagnar sig av. En bok som slutar för tidigt känner man sig sviken av. En alltför lång text lindar å sin sida in en med besvikelsens kladdiga känslor som stegras i takt med bokens alltförlånghet. Strålgångar är precis så lång som den borde vara.
Karin Fanning är snart blind, läkaren har sagt så. Skadorna på nerverna är oåterkalleliga och synen kommer med varje tick-tack omärkligt men ofrånkomligt försämras för att till sist slockna. Hon lever ensam i det hus hon en gång i tiden flyttat in i och oavsett om hon vill det eller inte snart också kommer flytta ut ur. Hon har aldrig känt sig helt hemma där. Hennes framlidna Birger finns kvar i form av de föremål han lämnat efter sig. Hon befinner sig i livets slutskede och blickar bakåt, påtar runt i vindens lådor, försöker fånga upp tankeskärvor. Genom små stycken börjar vi förstå huvuddragen i hennes liv. Ibland i retrospektiv, men då och då även i realtid som när brodern avlider på ett så kallat mentalhem – en institution han sedan ungdomen var väl bekant med. Karins förfall tar vi till oss och försöker förstå.
Ålderdom kan mätas utifrån hur svår en trappa är att bemästra. Tidigare tog man raskt två trappsteg i taget, nu kan ett steg förorsaka ens död. Karin är sig själv men lika mycket Ålderdomen i den form vi kanske räds: ett ensamt, långsamt och ledsamt borttynande. Jag tänker mig att ålderdom bara är skrämmande i så mån att den är detsamma som isolering och ett avskilt lidande. Och ensamhet och smärta är hur som helst inte bundna till ålder utan kan rota sig i vilket bröst som helst – oaktat hur ungt.
Det är befriande att läsa om ålderdomen inifrån och inte ur det utifrånperspektiv som är det gängse. Vårt samhälle är mycket, men knappast vänligt mot ålderdomen. Det är en ödmjuk underdrift att säga att ålderdom inte premieras. Ättestupan må vara blott ett minne, men vardagshastigheten är inte anpassad för en litet långsammare reaktionsförmåga. Helst ska ålderdomen gömmas i något skrymsle och ägnas ungefär fyrakommatre minuters uppmärksamhet per dag. Personal hinner bara göra så mycket.
Kanske är det en frigörelsehandling Karin vidtar när hon börjar göra sig av med husets lösöre. Birger hade en fäbless för uppstoppade djur samt troféer och sådana släpade han med sig hem från sina arbetsresor. Den uppstoppade pungråttan är till er, säger hon när hon släpat fram den och andra saker till grinden. Samtidigt rotar hon i sina minnen, eller åtminstone minnen av minnen. Från barndomen minns hon en utochinvänd groda samt vissa händelser mellan henne och brodern. Jag vet inte varför hon gör detta. Ordning och reda, död på fredag.
En köksklockas mekaniska ljud är påträngande, pockande – krävande. Fan ta den. Klockan är överlag till mer skada än något annat. Det är den enda övertygelse jag har. Funderar jag kring ensamheten ser jag framför mig en äldre människa vid ett köksbord. Vid fötterna sussar en skröplig jycke, radioprogrammet låter likadant som igår och på bordet finns en tråkig kaffe-med-macka. Ett liv till och med mer enformigt än tidigare. Dåtiden existerar bara i nutiden och framtiden finns inte innan den blivit dåtid – och därmed är förbi. Vi kan förlora synen. Både rent fysiskt – vi börjar se sämre – men också i den meningen att vi förlorar oss själva ur sikte. Vårt inre öga blir grumligt, dött. De minnen vi haft och som placerar saker och ting i ett sammanhang flyr bort och lämnar oss. Då kan ett flor som skyddar mot en påträngande omvärld vara vad nöden kräver. Vad det där innebär vet jag inte riktigt själv. Däremot vet jag att Strålgångar för mig både är sällskap, klarsynta betraktelser och som helhet nästintill briljant.
Läs medan tid ännu är!
Publicerad: 2019-01-20 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-20 12:03
En kommentar
Vilken fint skriven recension. Läste en recension i en av morgontidningarna som väckte nyfikenhet på Charlotte Qvandts bok och Karin, men den här recensionen fick mig att längta efter att läsa.
#
Kommentera