Slå mig inte.

Psykisk ohälsa. Det är ingenting enhetligt utan ett paraplybegrepp för olika tillstånd. Varje enskild psykisk sjukdom är sin egen, något i sin egen rätt och har inte nödvändigtvis något gemensamt med de andra. Olika psykiska åkommor samexisterar naturligtvis, påverkar eller genererar ibland varandra, men att prata om psykisk ohälsa som ett odefinierat något är inte fruktbart. Annars: Låt oss tala om fysisk ohälsa! Eller att man kan ha en släng av körtelfeber på samma vis som människor ibland uttrycker att de har en släng av adhd eller vad det nu månde vara.

Jag ser och läser fler och fler artiklar om psykisk ohälsa, något som i sig är önskvärt och bra. Men det är ofta onyanserat och väldigt bekvämt. Det är oftast de, om uttrycket tillåts, mer begripliga tillstånden som depression eller ångest, ibland även suicidala tankegångar och tack vare några fina avsnitt på SVT, även bipolär sjukdom som tas upp. De allra flesta kan relatera och har i någon mån egen erfarenhet – även om exempelvis begreppet ångest missbrukas.

Gudskelov så är Christian Dahlströms bok – och jag ber här om ursäkt för floskeln – ett viktigt tillskott. Framförallt är den initierad men också självbiografisk och privat. Han utgår från både sig själv och de journaler som förts över hans mammas sjukdomstillstånd och andra problem i hennes liv. Detta väver han med fingerfärdighet ihop med intervjuer han genomfört med andra, som också är öppna med sina sjukdomar och neuropsykiatriska tillstånd. Dessa personer benämns som framgångsrika och även om jag inte håller med om att framgångsrik är ekvivalent med att lyckas i sin karriär, så är det kändisskapet som i det här fallet gör dem viktiga. Offentliga personer påverkar och att en person som Therése Lindgren är öppen med sina svårigheter är behjärtansvärt och oskattbart i och med att hon når ut till så många yngremänniskor.

Vad som ger boken det viktiga djupet, är dess förankring i aktuell forskning som tillsammans med en mångfald av kommentarer från forskare, läkare och experter gör boken politiskt användbar. Särskilt välkommet är avsnittet där han redogör för hur underfinansierat- och underordnat psykisk ohälsa är fysiska åkommor. Det är nedslående siffror som i sig själv säkert triggar igång en och annan depression. Mänskligt lidande får aldrig primärt mätas i reda pengar, men det är tyvärr vad som på samhällsnivå betyder något. Vad kostar lidandet? Psykiskt sjuka i alla länder, förena eder!

Jag har bipolär sjukdom och igenkänningsfaktorn under läsningen får mig att vara arg ungefär hela tiden. Det är helt fantastiskt mycket åt helvete att människor som mår dåligt vid sidan av att överleva även måste kämpa mot byråkratiska människoslukarmonster. Illa ute är den som inte förmår tröska sig igenom ett språk och en logik som är långt ifrån enkel. Jag minns fortfarande när socialtjänsthandläggaren jag under en kort period hade kontakt med försökte använda ett så avancerat fackspråk som möjligt. Känslan jag fick var att det var ett mer eller mindre medvetet försök att skapa någon typ av distans, en vilja att tydliggöra maktskillnaden. Handen som giver, handen som får. Föraktet hos människorna i den lokala socialtjänstens reception var bortanför det beskrivbara men alla gånger förståelig. Infantiliseringsprocesser är nedbrytande.

Stöd från närstående är i denna kamp mot sjukdom och sjuk byråkrati oersättligt. Christian fetmarkerar och stryker under det här med eftertryck. Lidande kan inte ställas mot varandra, men vissa har det svårare med de rent praktiska sakerna. Och är fruktansvärt ensamma. Hur många dör inte av denna anledning.

Jag vet inte vad användandet av ett icke-preciserat bruk av psykisk ohälsa leder till. Kanske upprätthålls en bild av att psykisk ohälsa är väsensskilt från ohälsa överlag; alltså en klassisk cartesiansk-dualistisk uppdelning mellan ande och kropp där psyket mystifieras. Jag är medveten om att många har svårt att prata med någon som mår gravt psykiskt dåligt i någon form. Det är svårt att greppa något som inte syns, det finns nästan inte. Men det är högst reellt. Vi synliggör kanske mer och mer de mer utbredda psykiska sjukdomarna, vilket såklart är bra, men vi måste vara medvetna om att genom att ensidigt prata om vissa sjukdomar så lämnar vi andra, ofta mer komplexa, i skuggan. Christian är tydlig med detta och vi måste upprepa det för oss själva.

All kontakt med vården är i grund och botten problematisk. Relationen patient/behövande-läkare/handläggare är lik åklagad-domare, även om relevanta skillnader naturligtvis finns. Hur som helst så eftersöker (och får!) vi hos välfärdsapparaturen sanningen om oss själva ur något som i sig själv är föränderligt och oprecist – politiska doktriner och vetenskapen. Läkaren eller handläggaren blir uttolkare, du dess åhörare. Visst talas det om mer inflytande från Patienten, men hur många är egentligen tillräckligt förberedda, eller i övrigt i stånd att föra talan för sin sak (sitt välmående) utifrån sig själv! Kunskapsfördelningen är ojämn, liksom det institutionaliserade maktförhållandet. I slutändan väger läkarens ord tungt i förhållande till den från någon halvdassig Wiki-artikel hämtade kunskapen och naturligtvis är det ingenting fel i detta per se.

Vad som skrämmer är välfärdens reduktionistiska syn på människan.

Det som betraktas som oönskat katalogiseras och patologiseras på ett stelt och systematiskt vis. Ett sjukdomstillstånd är först ett sjukdomstillstånd om patienten uppfyller vissa diagnostiska kriterier. Nödvändigt kanske, men det är tudelat. Det underlättar säkert för vårdapparaten som sådan i en vidare behandling av patienten, men vilka blir konsekvenserna för den enskilde? Vilka oceaner av själsligt kaos döljer sig inte under den lätt krusade ytan som utgör det offentliga jaget? Vården ser ofta människorna del för del, men vilken människa uppfattar sig själv som ett hopplock av disparata delar? Hur som helst så slår det mig att kontakt med vården bygger på viss förtrogenhet med sitt inre sceneri; behovet av ett adekvat språk för att kunna skapa något förmedlande-förbindande med läkaren är stort. Detta kanske särskilt när det handlar om psykiskt grundad problematik. Halvt-som-halvt sammanhängande livsberättelser och upplevda sinnestillstånd trycks in inom grovt huggna ramar: depression, ångest, panikångest, suicidala tendenser. Medikamenterna delas ut därefter. Den sjuke som inte diagnostiseras har bara att brista ut i ett uppgivet Eloi, Eloi, lema sabachtani?

Boken tar upp svårigheterna kring medicineringen av olika psykiska åkommor. Några har som ovanliga biverkningar ”plötslig död” (egen upptäckt) medan andra med dräpande effektivitet kväser alla köttsliga lustar. Tankarna kan bli långsamma, ord försvinner och en uppkommen likgiltighet inför livet är inte helt ovanligt. Det kan ta år, om man nu någonsin lyckas, innan medicineringen närmar sig något som kan ses som acceptabelt. Om nu den sjuke vill ta medicin. Det finns en rädsla för piller hos många människor. Detta samtidigt som det finns en övertro på mediciner hos sjukvården. En nödvändig övertro eftersom bristande resurser fordrar billiga lösningar. Det är oavsett vad, en konflikt som ställer till det. Att utarbeta en lämplig behandling för den enskilde är inte enkel och kan innefatta både sjukskrivning, medicinering, kedjetäcken och olika typer av samtalsterapi. Jag skulle uppskatta det till att ungefär 1651 olika auktoriteter är involverade i varje psykiskt sjuk människas liv.

Inte ens inne på psyket upplevde jag det som Christian många gånger känt: Självförebråelse och dålig självkänsla. Jag kväljdes inte av vad jag är, utan av det faktum attjag är. Christian har en latent rädsla för att utveckla samma sjukdom som sin mor – schizofreni – och många lever antagligen med en gnagande oro att sjukdomstillståndet återigen skall komma forsande. Och till detta finns kanske en ängslan över vad som sker om det barkar åt skogen igen. Jag tror tvärtemot vad en HR-expert i boken anser, att det inte alltid är av godo att vid en arbetsintervju vara öppen med sin psykiska sjukdom eller med sina neuropsykiatriska problem. Vilken rekryterare väljer, alla andra parametrar likvärdiga, den sjuke framför den friske? Det är en balansakt hur man skall bete sig och i slutändan måste var och en efter bästa förmåga utarbeta strategier som gör det möjligt att vara funktionellt dysfunktionell.

Efter att jag vänt sista sidan, tvekar jag inte en sekund på hur jag vill lägga fram mina tankar kring den. Jag känner att det är rätt att vara ärlig och personlig kring en bok som är just det och precis som Christian väljer jag att vara öppen med mina problem. Det har kanske på olika sätt legat mig i fatet, men det är en väg att gå för att kanske underlätta för andra (och mig själv) som mår dåligt. En enskild person kan inte göra särskilt mycket utan en offentlig grund att ta sats ifrån, men tillsammans skapas en kraft som kan förändra samtalen i fika- och omklädningsrummen. Psykisk ohälsa i hela sin vidd går att normalisera och avdramatisera. Mår man piss, så mår man piss.

Jag rekommenderar alltså boken. Typsnittet på omslaget ger fel intryck. Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.