Jag tänkte skriva att novellen är pennans svar på stekspadens hamburgare, men det vore att fara med osanning. Novellen är ju äldre än synden. Däremot samexisterar numer både pocketshoppar och snabbmatskedjor vägg i vägg. Jag har sett det med egna ögon inne på Göteborgs Centralstation. Det är numer en barnlek att plocka med sig en bok tillsammans med den unfairtrade-märkta kaffemuggen. Det är bara två, visserligen rätt långa, steg mellan de två skilda kortterminalerna. Man får så enkelt ett litet försprång i tävlingen mot tiden när man, med hörsnäckorna släpandes längsmed golvet, galopperar ikapp tåget.

Även om det är en skymf mot dess saktmodiga innehåll, är Novellix (”stories to go”) lilla ask med fem noveller av utvalda västerbottniska författare väl värd ett litet stresspåslag. Småttingarna är så näpna att blankögonen och näsmurret inte är långt borta. Jag spinner.

Tre välkända och en kanske mindre välkänd författare ryms under locket:

Per Olov Enquist bidrar med Öknens alla blommor vars handling utspelar sig i krokarna kring Sierra Nevada. Istället för ändlösa och för utomstående kanske även meningslösa skogar, har vi här en typiskt… Sierra Nevadisk miljö. Alltså sand, halvt om halvt övergivna samhällen, varma vägar och vid högre altituder också de tillbörliga minusgraderna. En man ”i god fysisk kondition”, specialiserad på ”symbolistpoesi” från 1800-talets slut och med ett utseende som inte är helt ”frånstötande”, kuskar till synes planlöst runt med två barn i baksätet. På väg från och mot vad? Språket överger symbolistpoesiexperten vid hans socialiseringsförsök och jag undrar om POE (!) vid novellens tillkomst haft några egna erfarenheter av denna sort.

Torgny Lindgren är naturligtvis här. Denna gång med Huset, vilken jag läser med hans nu lugnt viskande stämma. Där har vi tempot som aldrig skulle stegra sig om så jordens väggar rämnade. Det där med att hetsa upp sig ligger inte för vare sig språket eller karaktärerna. Det som händer var tvunget att hända och således ingenting att fästa sig vid. Slutklämmen är en av alla de slutklämmar som borde fogas samman till en samling, möjligtvis med arbetstiteln Torgnys aforismer.

Sara Lidman har med två bidrag – Fröken samt Moster Evelina och Anton. Med rakkniv avskuren hals och vid barm vilande snyftning står på menyn i den förra; i den senare kärlek samt Anton och Evelina som ”…sopade hela byn oppefter skolväggen med sin dans! Vilken blåst! sa byn”. Fint som pölsa.

Stina Stoor, en för mig ny bekantskap, är askens överraskning. När jag läst igenom Monte Carlo lutar jag mig tillbaka i soffan (jag läser lätt framåtlutad) och smeker mitt imaginära skägg, fipplar med glasögonen på bästa GW-maner, lyfter artigt på kasketten och upprepar för mig själv i två minuter: Återväxten! återväxten är säkrad! Ytterligare en västerbottnisk stortall som man kan luta sig emot när snustorr rikssvenska sakta tråkar ut en! Stinas ordsmideri kommer antagligen inte vidga SAO, men hur kan man inte smaka och smacka på ord och uttryck som ”systerhanden”, ”släpvagnsframfart”, ”pojkmannen”, ”dimmat bort”, ”snällkassar”, ”surstampa”. Ja, ni ser ju själva. Och novellen är obehaglig!

Nytt bantningstips från livsstilsdietspersonligtränartränaren: hoppa hamburgaren, heja Västerbotten!