Lauren Oliver är en minst sagt väletablerad Y/A- eller ungdomsboksförfattare. Hon har skrivit såväl dystopiska framtidsromaner som mer realistiska psykologiskt drivna romaner, ibland med något slags övernaturligt inslag, som när huvudpersonen i Resten får du ta reda på själv gång på gång återupplever sin sista dag i livet. Dessutom har hon skrivit barnböcker om spöken.

Rooms är Olivers första vuxenroman, och eftersom jag läst många av hennes tidigare romaner (kanske inte alla) med stor behållning – och onekligen måste räknas som vuxen – är jag klart nyfiken på vad hon har hittat på här. Vad är det egentligen som skiljer en riktigt bra Y/A-roman från en vuxendito?

Kanske inte ohyggligt mycket. Oliver håller sig faktiskt inte ens ifrån spökena.

Rooms kretsar, som titeln antyder, kring ett stort gammal hus, vars välbärgade ägare precis avlidit. Till huset kommer nu hans sedan länge skingrade familj, ex-hustrun Caroline, den vuxna dottern Minna med sin sexåring, Amy, och tonårssonen Trenton. Här ska de ta del av Richard Walkers testamente – som naturligtvis innehåller en och annan omtumlande överraskning – packa ihop alla hans saker, hålla en minnesstund och begrava hans aska i trädgården.

Alla, utom möjligen sexåriga Amy, har de något av en egen agenda. Såväl Caroline som Minna behöver pengarna efter Richard desperat. Den trulige Trenton har bestämt sig för att det är här, i barndomshemmet han inte återsett sedan föräldrarna skildes för tolv år sedan, som han ska ta livet av sig. Dessa agendor och perspektiv får i Rooms samsas med husets tidigare invånare, spökena Alice och Sandra.

Det finns något närmast mytomspunnet över bra förstameningar i romaner, men Rooms första tre meningar fångar onekligen min uppmärksamhet:

Sandra wants to place a bet on whether or not Richard Walker will die at home. I don’t know when Sandra became so crazy about gambling. She wasn’t a gambler when she was alive.

Den här lite skruvade, humoristiska tonen är en del av vad spökena Alice och Sandra tillför en annars ganska mörk och hårt driven berättelsen. Spökena har ju hängt i huset ett tag och minns familjemedlemmarna från förr. De ser och hör allt, ganska oförsonligt. Dessutom bär de på egna minnen, hemligheter och agendor. Jag gillar inte minst återblickarna till deras liv i svunna tider, men tycker att Oliver rör till det med för många bihistorier och vändningar i nutiden. Här och var tycker jag till och med att hon slarvar.

Ska man inkludera spöken i en berättelse för vuxna, eller kanske för vem som helst, så måste man väl på något sätt etablera regler för deras existens och sedan följa dem. Det uppfattar jag inte riktigt att Oliver gör här. Istället skyndar hon förbi, trycker in fler och fler element och låter inte riktigt de olika människoödena växa till sig. De blir liksom överkörda av dramaturgins ångvält. Det får mig visserligen att läsa vidare snabbt, men gör inte att karaktärerna och deras öden biter sig fast hos mig. Och Rooms är trots allt en roman om det som biter sig fast, till och med efter döden.