Regnet piskade mot Henriettas droska, och blåsten fick förhänget att slå rytmiskt mot vagnen. Hennes trotjänarinna Hulda vände sig mot henne.
”Jag tror inte att det är en god idé, hertiginnan.”
Henrietta gläntade på förhänget och kände ett styng av oro. Men även den sortens spänning som följde på ett rejält oväder var bättre än tristess.

Det är 1849 och hertiginnan Henrietta av Krusenlund ska resa över havet till Danmark för att återse sin barndomsvän Florentine. Tio år har gått sedan sist, men Henrietta har inte glömt de smäktande breven de skrivit till varandra. Lekarna som blev till kyssar och smek när ingen såg… Hon har medvetet gett alla frierier avslag, längtat och fantiserat på avstånd. Henrietta vet nämligen att män inte duger för henne. Det ska vara en kvinna. Oavsett vad tiden har att säga om den saken.

Men skeppet som ska ta henne till Danmark har andra överraskningar på vänt. Skeppspojken Petter, är han verkligen en pojke? Nej, Henrietta inser ganska snabbt att detta är en kvinna som tagit på sig rollen som fjortonårig pojke, rollen som matros… Och efter ett mer intimt möte med Petra, som Petter heter egentligen, ter sig framtiden plötsligt inte riktigt lika rät utstakad som Henrietta hade bestämt sig för.

Det skrivs för lite lesbisk romance. Eller jag läser för lite lesbisk romance? Hur som helst är det en dimension som jag anser höjer genren. Samanta Olofsdotter (som är pseudonym för en svensk författare, och först ut i Harlequins satsning på att låta svenska författare skriva för dem) har inget bländande språk. Snarare tycks det mig som att romance som genre har en språkmall som det bara är att glida in i. Läs det inledande citatet igen. Hör ni inte, precis som jag, en dramatisk röst för ert inre? Det är en ton, som stundtals bygger på övertydlighet och klyschor, men som också är tydlig och lätt att falla in i. Romance är inte komplicerat. Men det har sina ingredienser, sina regler att följa, och här tycker jag Olofsdotters lesbiska tema bidrar till att utmana.

”Har ni sett hur de rör sig?” sa Henrietta för att avleda samtalet. ”Jag skulle aldrig klara av att klättra i masterna så.”
De båda andra såg häpet på henne, som om tanken vore dem främmande.
”Varför skulle du? Du är ju kvinna, vi klarar naturligtvis inte av sådant.”
Uppe i masten surrade Petra fast ett rep och halade sig sedan ned till en annan besättningsman. Hennes kropp rörde sig smidigt, lika smidigt som hon rört sig mot Henriettas höfter för några timmar sedan. Att ingen annan såg vad hon såg, var obegripligt.
”Det är klart”, sa Henrietta. ”Vi är ju kvinnor.”

Spelet mellan man och kvinna, som så ofta hamnar med som självklar del av spänningen (ibland slentrianmässigt sexistisk), kommer här på skam. Kaptenen, som är en självgod och självutnämnd beskyddare av unga kvinnor på båten, och då främst Henrietta som han har ett gott öga till, framstår som en buffel. Fullkomligt blind för hennes ointresse går han på i sina framhärdande försök att snärja henne. På samma sätt som hela Krusenlund betraktar 27-åriga Henrietta som tragisk på grund av sitt civilstånd (ogift! Hur länge?), medan hon har en helt annan självbild. Det skapas en feministisk touch, liksom av sig själv, som Harlequinvärlden mår bra av.

Det är underhållande att låta sig sugas upp i denna kärlekshistoria, som har flera oväntade vändningar och just de komplikationer man eftersöker i en romanceberättelse. Ibland kan jag tycka att lösningar kommer lite väl enkelt. Vissa händelseförlopp känns mindre trovärdiga. Och sexscenerna är, trots viss litterär kvalitet, inte särskilt vätskeframkallande tyvärr. Men karaktärerna är tydligt utkristalliserade, psykologin sitter. Och redan nu längtar jag efter Olofsdotters kommande verk.