Claudia önskar att hennes pappa ändå kunde vara lite mer som andra. Passa in lite bättre och därmed göra det lite enklare för henne själv att passa in lite bättre bland sina vänner. Vänner vars föräldrar alltid är lite bättre. I det besvärliga gränslandet mellan barn och vuxen är det nog alltid så, att föräldrar oundvikligt trillar ner i den relativa positioneringen mot andras föräldrar. En naturlag vars giltighet fungerar lika bra i sjuttiotalets Argentina som hos läsarens egna tidiga tonår, varhelst den nu var.

Samtidigt är fadern till romanens huvudperson Claudia något av en excentriker: han är icke partiansluten kommunist (och därmed insiktsfullt beskriven av sin dotter som en person som utsätts för alla riskerna med att vara kommunist, men ändå är helt utan någon möjlighet att vara med och skapa den värld han drömmer om). Men han är också en inbiten tennisspelare för att sporten ger en air av överklassig exklusivitet. Han är utbildad jurist men hankar sig fram på arbeten så dåligt betalda och ointressanta att han själv inte har något emot att få sparken. Han när en stolthet över att vara född i Spanien då det ger honom ett vagt alibi för en sarkastisk inställning till det Argentina som trots allt varit hans hemland sedan fyraårsåldern. Och så har han, som titeln anger, sällan något annat på sig än kalsonger när han är hemma. Han påminner i mångt och mycket om Åsa Lindeborgs pappa Leif i Mig äger ingen, minus knegarmoralen men med en måttligare alkoholkonsumtion. Och precis som Åsa älskar Claudia sin pappa, hans brister till trots.

Övriga familjemedlemmar inkluderar mamman som precis som de övriga i familjen står något mer i bakgrunden. Hon är hemmafru, lite missnöjd och lite svartsjuk men också den som är familjens jordnära karaktär som motvikt till pappans fantasifulla utsväverier. Här finns den tioåriga lillebrodern och så morföräldrarna som bor i ett uthus på tomten och vars relation till Claudias pappa är frostig.

Händelserna i romanen kretsar kring stadens flaggmonument och invånarnas förhoppning om att Isabel Péron skall hedra staden med sin närvaro på flaggans dag. En tillsynes ointressant symbolhandling (vilket är exakt vad pappan anser och till Claudias stora förtret också deklarerar utåt, allt medan hennes vänners föräldrar engagerar sig med liv och lust) men som rymmer så mycket mer och där Claudia Piñeiro skickligt bygger in omvälvningarna i Argentinas sjuttiotalshistoria. Den enkla och lite övertydliga symboliken kring landets fana blir den perfekta fonden för att presentera händelserna ur det unga vuxenperspektivet. För Isabel kommer aldrig och det inte för att hon istället valde att närvara vid en annan stads flaggmonument, vilket för den allmänna opinionen i staden är det främsta skälet för engagemanget: att inte låta lokalkonkurrenten Rosario ro hem äran, utan för att militärjuntan med general Videla avsätter henne i en statskupp. Med ens blir det som förut sågs som udda och lite excentriskt nu mer farligt. Medan engagemanget för flaggmonumentet blir det ängsliga flertalets givna sätt att manifestera sin trohet till den nya regimen.

Det som verkligen lyfter Kommunist i kalsonger är dock inte det storpolitiska, utan tvärtom nedtoningen av den. Det är en provinsiell historiebeskrivning ur ett barnperspektiv, där argumenten som lyfts fram av lite brådmogna tonåringar är direkta efterapningar av vad deras föräldrar tycker. Eller kanske ännu mer det tyckande de vill att omgivningen ska uppfatta. Det är diskussioner med argument som i bästa fall skulle passera som populistiska, men också den typ av argument som finns överallt där det finns unga tonåringar. Och när igenkänningen för dessa företeelser upplevs starkare än skillnaden i tid och rum, ja, då har det helt enkelt skrivits bra litteratur.