Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.

Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i Clèves) låter Darrieussecq sin huvudkaraktär skicka just detta citat i ett sms till mannen hon älskar. Ett sms som blir ett i raden av obesvarade meddelanden och förvirrande tystnad. Han tiger. Och Solange väntar.

Flickan från den lilla byn Clèves har växt upp, lämnat sin son i Frankrike och befinner sig nu i Hollywood, bland créme de la créme av skådespelare, regissörer och producenter. Hennes karriär har stannat av, och hon som började med lovande småroller i storfilmer spelar fortfarande kvinnan vars uppgift är att dö snyggt i hjältens armar. Men så träffar hon på en fest en man som tar andan ur henne och vars kropp tycks dra hennes till sig som om de befann sig i ett magnetfält. ”Ett kompaktare luftrum som uteslöt alla andra. Hon var tyst. Hans närvaro gjorde henne tyst och ensam.”

Mannen är Kouhouesso Nwokam, en skådespelare som aldrig riktigt slagit igenom, men som nu bestämt sig för att göra en filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Kongo. För att berätta om det riktiga Kongo, och inte om Hollywoods idé om Afrika.

Det är från första stund en ojämlik relation. Kouhouesso försvinner i dagar för att plötsligt dyka upp igen i hennes säng, hans humör sätter agendan för vilka samtal som är möjliga att föra och hans filmidé går före allt, ALLT, annat. Och Solange hon väntar och lyssnar och tar hänsyn och älskar. Mycket mycket. Självutplånande mycket. Hela vägen till inspelningen i Afrika följer hon honom, trevande och inkännande och trånande efter att han ska se henne igen.

Darrieussecq skriver med ett filmiskt berättande och ett avskalat språk som påminner om Duras. Även då det är Afrikas överväldigande hetta och natur som beskrivs så är språket aldrig överbelamrat med svulstigheter. Det är precist och osentimentalt. Och det tvingar till eftertanke utan att skylta med det. För det är mycket som skaver i relationen mellan Solange och Kouhouesso, inte minst grundat på deras ursprung i Frankrike respektive Kamerun. Kropparnas kontraster – svart man, vit kvinna – blir till verkliga skillnader i makt och förväntningar. Som om kropparna hela tiden döljer människan, som om de aldrig lyckas tränga innanför.

Kanske saknar jag lite av den där fräcka flickan som var Solange som barn, henne som vi fick möta i Flickan i Clèves. Jag har initialt svårt att se att det skulle vara samma person, att hon inte skulle ha mer kvar av det där vilda och väldigt oblygt kroppsliga. Speciellt som hennes relation till Kouhouesso är sexuell snarare än något annat. Men i sin beskrivning av en kärleksrelation som långsamt äter upp den ena parten, medan den andra stärks i samma takt, är Darrieussecq fruktansvärt bra. Och känslan av frustration och tillknycklad stolthet stannar kvar i mig.