Alla vi som lever nu.
Jag och hon. Han, hen och du.
Familjen, släkten, grannar, vänner.
Bekanta som vi knappt ens känner.
Alla dör.
Rakt på. Inga snirkliga omskrivningar eller marsvinsomvägar. Man kliver in i döden lika snabbt som hen ibland dyker upp, slår ner, stänger av, vad en nu säger att döden gör. Inga pekpinnar eller föreläsningen. Vi dör, så är det bara.
Allt började när författaren Jesper Lundqvist pratade med sina barn om deras farfars bortgång. Hans önskan blev då att skriva en bok om döden utan att det skulle bli otäckt. Ofta är det spontana svaret på frågor från barn om döden något inlindat, något som lindrar. Det kommer hända, men säkert inte på jättelång tid. Det är nästan så att man vill säga aldrig. Vi ska aldrig dö, jag ska aldrig lämna dig, eftersom det värsta en kan tänka sig är att behöva lämna sitt barn. Lämna sitt barn med den hopplösa förtvivlan som blir kvar när någon som en trodde aldrig skulle dö plötsligt fattas en. Tomt.
Döden är ett knepigt ämne. Det tassas runt, talas inte om, ses på teve men det händer inte oss, inget vi behöver ta i. Döden händer de krigsdrabbade, de svältande och faktiskt alla oss andra. I Alla dör dör alla, precis så som det är. Döden upprepas och blandas upp med humor och värme. Inkluderande och igenkännande, tidlöst och globalt. Vi möter döden på flera olika sätt, inget göms eller döljs trots det lite begränsande berättarsättet i att skriva på vers. En konst en dock märker att Lundqvist känner sig bekväm i.
Lundqvist behåller lättheten i versernas språk och ämnet görs aldrig för tungt. Det är filosofiskt men greppbart även för en treåring, samtidigt lämnar varken Lundqvist eller illustratören Gabi Frödén känslorna utanför. Illustrationerna binder ihop de olika scenerna genom en sammanhängande bakgrund, vilket gör att bildspelet flyter lika lätt som de rimmande verserna.
Till skillnad mot en del andra barnböcker om döden där djur används som substitut för att förklara händelser och känslor, berättar Lundqvist här lika enkelt som innan att även djur och naturen dör. Det förs fram på samma manér och jag pratar med mitt barn om vår katt som försvann. Barnet nickar och förstår, i alla fall anar vad som menas.
Det är nästan lite provocerande det där med att Alla dör. Finns det inget hopp, inget gott, för oss som blir kvar? Vad skulle hända om vi slutade dö, om vi alla fortsatte leva och leva? Även det ger Lundqvist oss svar och förslag på. Hur vi ska fortsätta, att vi bör hylla livet och glädjas över tiden vi får här på jorden. Bilderna visar människor i alla åldrar från hela världen och det är svårt att säga vilka i den härliga regnbågsvärld som verkligen är de levande och döda. Trots sitt sorgliga ämne lämnar Alla dör en med en hoppfull känsla om att en dag ska även jag dö, och det kommer nog inte bli så dumt ändå, om inte annat så ska jag ha det så gott som möjligt så länge jag kan eftersom “Livet är unikt och värdefullt – just för att det tar slut.”
Publicerad: 2015-07-19 00:00 / Uppdaterad: 2015-07-19 00:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera