Det av Thomas Andersson alldeles utmärkt formgivna omslaget till En plastig trea är så talande för innehållet och stämningen i boken. Omslaget visar en liten fågel som är glad i färgerna och sorgsen i ögonen och som ser ut att sjunga i rosa. Det gör nästan ont i ögonen att titta på omslaget och boken till och med känns plastig i händerna.

Den lilla plastfågeln sitter i en bur i en prostituerad kvinnas plastiga lägenhet. Och det är denna kvinna som talar till oss. Eller till ingen alls. Eller sig själv. Man vet inte så noga. Kvinnan är, precis som fågeln, fast i sin bur. Hon lever större delen av sitt liv inne i sin lägenhet, ”mitt knulleri” som hon kallar den. Där tar hon emot kunder med allahanda önskemål som hon fogar sig i och anpassar sig efter.

Den namnlösa kvinnan närmar sig de trettio, hon vårdar sitt yttre och håller kroppen i trim. De enda ärenden hon gör utanför lägenheten är morgonjoggingturen och shoppingen där hon köper lite för dyra lyxartiklar för att känna sig lite mer som de lyckliga skyltdockor de sitter på. Om hon inte måste cykla och hämta en kollega för att någon av kunderna så har önskat.

Boken är en enda lång dråplig monolog som lockar läsaren till många skratt med fantastiska bilder och språkliga vändningar. Översättaren Marie Wenger måste ha haft fullt sjå att få till alla finurligheter här och hon gör det med den äran. I monologen går den namnlösa kvinnan hårt åt sina kunder men också deras fruar och grannarna i huset. Alla får en släng av sleven.

Samtidigt som hon skakar på huvudet åt det mesta folk gör har hon ändå en värme och förståelse för människor. Alla människor utom de män hon kallar lekfarbröderna, de som köper sex av barn. Där finns ingen pardon. Och det är där någonstans som skrattet fastnar i halsen. Man börjar ana att det är övergrepp hon upplevt som barn som fått henne att arbeta som prostituerad. Man anar, i berättarflödet som andas så mycket NU, att det finns en historia. Och en längtan efter något annat. Plötsligt framstår hon också som så fruktansvärt ensam, precis som fågeln på omslaget, i allt det här plastiga, skrikiga och spelade som hon lever i.