Utgiven | 2012 |
---|---|
ISBN | 9789187135088 |
Sidor | 107 |
Orginaltitel | Huden er det elastiska hylster der omgiver hele legemet |
Översättare | Anitha Havaas |
Först utgiven | 2011 |
Ikväll är jag grym. Någon borde skjuta mig med en kula i pannan, som man gör med svin, med hästar. Det kommer aldrig finnas någon som kan känna sig lycklig tillsammans med mig. Jag är för dum för att träffa några intressanta människor, jag har för många färska sår för att kunna ta på en t-shirt och vara sexigt obekymrad, huden är en scen, alla vet det. Huden är den scen där människan kan uttrycka sin inre värld, huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, huden har en yta på mellan 1,6 och 1,8 kvadratmeter, det motsvarar ett genomsnittligt påslakan.
Det är svårt att inte överväldigas av de språkliga vindlingarna i danske Bjørn Rasmussens Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. Inte en rad kan jag skriva om, eller läsa i den här boken utan att gå på gång få svindel bara av den kontrastrikedom och de explosiva vändningar som kan finnas bara i en enda av romanens meningar. Bjørn Rasmussen har skrivit en bok med stort innehåll, såväl existentiellt som politiskt (och det som spänner däremellan), men jag hittar hela tiden så mycket dramaturgi, så mycket att överraskas och överrumplas av i själva språket och de enskilda fraserna att jag har svårt att ta mig vidare därifrån.
Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen är bara 107 sidor lång men inrymmer ändå så mycket mer liv än vad många av samtidens kvantitetstyngda romaner lyckas med. Det är den unge Björn, som växer upp med sina bröder på moderns hästgård på den danska landsbygden, förälskar sig och inleder en hemlig erotisk relation med sin ridlärare. De upprättar ett kontrakt som inkluderar allt från BDSM-lekar till emotionell underkastelse. Björn är förälskad så till den milda grad att alla gränser för destruktivitet och självskadebeteende helt utplånas, blir så irrelevant som det bara kan bli hos den totalt hänförda människan.
Jag sitter här i den djupa, stoppade fåtöljen med syrsorna fräsande, pipande och filande utanför. Jag är naken. Det är som om fåtöljens gula stoppning glider en halv centimeter in i min hud och sprider ett varmt ljus, det är som om syrsorna är programmerade att kittla mig salig. Nu är jag lugnet, nu möter jag plötsligt inget motstånd.
Jag har nyss tagit mig ut från hans vindsrum. Jag har suttit där i fem timmar, sex timmar, fastlåst med handbojor på ryggen, nyckeln på botten av en stor hink fruset vatten. Det var hett där inne, elementet körde på för fullt, men en sådan hink med is smälter långsamt. Den första timmen var jag där och stoppade tårna i hinken tio gånger, tjugo gånger, den andra timmen fick jag panik.
När Björn berättar om ridläraren har det gått många år. Den faktiska relationen har för länge sedan tagit slut, men i Björn lever den fortfarande och nu skriver han sin historia, en programförklaring över sitt människoblivande och erotiska jag. Det är en ström som lägger sig så nära läsarens och berättarens kroppsliga och känslomässiga nu att det känns som om de är ett och samma. Det berättade är inget berättat, det är ett tillstånd i kroppen. En historia som skriver sig själv samtidigt som den präntas på papper. Det blir ett maktövertagande, inte över relationen, men över bilden av den människa som är Björn. En underdånig, våldsam, trånande, erotisk, skrivande människa. En pojkfitta, en moder, en man. Den sortens maktövertagande som skrivandet ofta är, att göra sig obegränsad inom ett begränsat område. Öppna upp, blotta och förvränga jaget inför omvärlden. Den något äldre Björn skriver sig ren, skriver sig ny. Kärleken rör sig in och ut ur tid och rum, som en del i det kluster av erfarenheter som bildar en identitetet.
Bjørn Rasmussen har lånat och inspirerats av Marguerite Duras när han skrivit denna sin första roman. Dock tänker jag ännu mer på fransk-algeriska Nina Bouraoui, som också sägs inspireras av Duras, när jag läser den. Det är något med intensiteten i språket, sättet att vara både förtätad och explosiv, att våga explodera i textens rum och aldrig lyfta blicken och låta läsaren andas. Men medan Bouraoui kan vara längtande, drömmande och nästan alltid är allvarlig, är Rasmussen brutal, konkret och ibland lekfull i tonen mitt i allt det förorättade. Ofta är hans prosa också både äcklande och fascinerande på samma gång. Jag har aldrig tråkigt när jag läser Bjørn Rasmussen, upphör aldrig att glädjas åt den språkliga dramaturgin. Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen är något av det bästa jag läst om kärlek och identitet på flera år.
Publicerad: 2012-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-10 22:44
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).