Det här är inte en novell i klassisk mening. Det är inte en sammanhängande historia som börjar på första sidan och avslutas på sista. Istället är det ett antal kortnoveller som alla är hämtade ur samlingen Gula húsið. Det är en mängd ytterst korta nedslag i olika människors tillvaro. Människor som alla på olika sätt konfronteras med samma teman. Det kretsar kring pojkar som förtvivlat gärna vill hålla fast vid bilden av den egna fadern som den som kan allt, och kring dessa fäders tillkortakommanden och borttappade skratt. Och det handlar om hemlöshet, hemlängtan och att vara hemifrån. Genomgående teman som i sin tur vävts in i ett svulstigt isländskt landskap.

Gyrðir Elíasson målar upp en värld som, småfolk som bor i stenar till trots, är så tydlig att jag nästan känner doften av det rökta köttet eller den varma tjäran. Det knirrar i golvplankor, vrålar om bandtraktorer och brummar från köksmaskiner:

Kylskåpet var stort och gammaldags och det mullrade från det då och då, som en gammal elefant som vaknar på eländigt humör en morgon nere i Afrika.

Det här en berättelse som jag forsar igenom samtidigt som jag gottar mig åt alla dessa formuleringar som smakar natur och ‘förr i tiden’. Sammanlänkningen mellan naturen och människan är självklar, och det visas genom språket – varje naturfenomen, vattendrag, bergstyp eller växtlighet har sitt eget speciella namn. Och för varje syssla har man ett verktyg som finns just för detta ändamål. Jag får vid flera tillfällen lukten av gammalt dammigt uthus i näsan, jag ser de rostiga verktygen framför mig och jag kan nästan känna tyngden av dem. Elíasson målar bilder, och jag kliver in i dem och traskar runt bland tåtelgräs, ljuster och kyliga skafferier fyllda med mjölk och havrekakor.

Berättelserna i berättelsen lämnar mig alla med en känsla av, ja hur ska jag uttrycka mig ..? Av att befinna mig i mellanrummet mellan en tillvaro som är bekant och något nytt som obönhörligt kommer att svepa undan det hemtama. Vart tar man vägen när hemma inte längre finns? Vad tror man på när ungdomens blick skuffar undan barnets, och det man tagit för sanning visar sig vara en fasad? Allt kommer att förändras från grunden, och Det gula huset befinner sig i andhämtningen innan.