Jag ringde numret som stod tryckt längst ner på pappret och hamnade hos en dataröst som hälsade mig välkommen och sa »Du kan nu beskriva ditt ärende med egna ord«. Jag gjorde ett försök att förklara vad det var frågan om men innan jag var färdig avbröt datarösten och sa att jag skulle kopplas till en telefonist. »Du är för närvarande nummer sextiotre i kön. Väntetiden beräknas till fjorton timmar och tjugofem minuter.« Jag log åt det vansinniga i att vänta så länge på ett ärende som egentligen bara var ett missförstånd och bestämde mig för att låta dom upptäcka det på egen hand medan jag gick ut för att köpa en glass.
Jonas Karlssons noveller är absurda, smått kafkaeska och har en touch av magisk realism. De handlar om den oskyldiga skyldigheten och ställer frågan: Vad händer om man helt plötsligt glömmer bort reglerna? Eller när omvärlden glömmer bort reglerna? Eller när man inte läst på i förväg?
Karlsson beskriver de små sakerna som i slutändan får ödesdigra konsekvenser. Det händer något litet, man gör något litet – och då rämnar all normalitet, allt det man trodde var självklart. Man befinner sig i ett slags mellanrum, mellan två verkliga scener (för att använda en vokabulär från teatern och filmen som skådespelaren Karlsson är bekant med – en värld som också är tydlig i novellerna) och där, i den punkten, är allt fullkomligt obegripligt.
Några av novellerna hör ihop på ett charmigt sätt som gör att jag som läsare känner mig smart på ett mycket tillfredsställande sätt när jag upptäcker det. De olika berättelserna, som är skrivna i både första-, andra- och tredjeperson, knyts också ihop till en enhet genom språket, som med som vardaglighet gör de mardrömslika situationerna ännu mer mardrömslika.
Mest absurd, och kanske också äckligast, är novellen om mannen med huvudet som växer ut på ryggen. Mest tänkvärd är kanske bokens längsta text, ”Fakturan”, där huvudpersonen helt plötsligt faktureras för alla de upplevelser som livet gett honom. Den får mig att tänka på vad vi prioriterar i livet, vad det egentligen är vi vill, och vad ord som lycklig och lyckad betyder. Det är kanske småklyschigt och uttjatat, men ändå värt en fundering.
Jonas Karlssons noveller är humoristiska utan att gå till överdrift, smått samhällskritiska utan att ha en politisk agenda (snarare vill de väcka tankar om vad det är för värld vi lever i och hur bisarr krocken mellan människa och samhälle ibland blir). Mycket trevlig läsning.
Publicerad: 2012-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-27 18:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).