Recension

: Snöängel
Snöängel Anna-Karin Palm
2010
Albert Bonniers Förlag
8/10

Skuggorna växer i skymningen

Utgiven 2010
ISBN 9789100125714
Sidor 444

Om författaren

Anna-Karin Palm är född 1961 och bosatt i Stockholm. Hon har studerat bl.a. litteraturvetenskap men avbröt forskarutbildningen då hon debuterade som författare 1991 med romanen Faunen. Sedan dess har hon givit ut flera romaner, novellsamlingar och barnböcker.

Sök efter boken

När den här recensionen publiceras har det gått ett tag sen julhelgen. Granen är plundrad, lussekatterna uppätna, glöggen slut och adventsstjärnan nedtagen. Tomten är på semester och en äcklig vårvinter sprider sitt gråa täcke över Malmö. Men, jag måste ändå säga detta: Anna-Karin Palms Snöängel är den ultimata julboken. Är det något ni ska läsa nästa jul så är det denna förförande roman.

Det är vinter i Stockholm. Julen står inför dörren och snön faller. Men så rymmer en hund och en gammal dam märker att några mystiska män förföljer hennes granne – Olof Palme. Det är mitten av 1980-talet och yuppiekulturen flaxar rastlöst med sina kamelhårsulstrar och trampar gasen i botten på sina vita limousiner. Så skissar Anna-Karin Palm sin scen, en sagostad där tiden vrids ur led och skuggor ur det förflutna letar sig ut på gatorna och in i människornas medvetanden.

När Billy rymmer från sin matte Sofia blir det syster Hedvigs uppgift att hitta den svarta schäfertiken. En ingalunda lätt uppgift, ska det visa sig. Sökandet efter det självständiga, frihetstörstande djuret kommer att förändra Hedvigs liv för alltid. Liksom det ställer Gabriels, Axels, Jennys och Joakims tillvaro på sin spets.

Snöängel är en parafras på Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almquist. Här finns både maskeradbaler, spelkort och mystik. Huvudpersonen Hedvig är en slags modern Tintomara som både män och kvinnor faller handlöst för. Men hon är inte bara en androgyn figur som väcker alla sorters begär till liv. Hedvig/Tintomara/Orlando är också en länk mellan tidens veck och rummens glipor. Hon blir historiens epicentrum men paradoxalt nog också dess spricka. En mystisk faun, en spelfull joker som aldrig riktigt lyckas hitta sin plats.

Men det finns också andra intertextuella och litterära anspelningar. Den som har läst Maria Gripe kommer att känna igen sig. Likaså finns paralleller till Walter Ljungquist och Virgina Woolf.

Ibland faller tempot och texten går på tomgång. Ibland blir det också lite för gulligt, för mysigt – ja, helt enkelt lite för mycket julkalender. De New Age inspirerade och alltför esoteriska inslagen är flummigt kladdiga och hade kunnat tagits bort, till berättelsens fördel. Men jag väljer att bortse från det. Snöängel är en gnistrande saga, med en rejäl skopa allvar i sig. Palm skrider rakt in i 1980-talets Stockholm och fångar en tid utan iPads, caffelatte-morsor och rawfoodfanatiker. Istället festas det friskt på Café Opera, man röker hela tiden och överallt medan EAP delar ut hatpropaganda och Catrine da Costa mördas. Det är således i en hård och mörk epok som Snöängel börjar. Vinter i stan, vinter i människors hjärtan. Allt är dött och stelfruset. Men något är på väg att ske: Det ligger en förväntan i luften. Och inte bara det, förresten. Det är också förändringarnas tid. För detta är inte bara en skildring av en specifik tid och en specifik plats; det är också en problematisering av både tid och rum. De förenas i en dynamisk och föränderlig textbubbla, fylld med repor, kontraster och hål.

Anna-Karin Palm har skrivit en enigmatisk och suggestiv bok om handfull ensamma och sökande människor i ett Stockholm som inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas. Trots de faktiska historiska händelserna vilar overklighetens ljus över staden. Den är en undanglidande bild, omöjlig att fånga och hålla kvar. Staden, bilden, existerar enbart i fantasin, inne i läsarens huvud. Men gör det mindre verkligt?

Någonstans gror också ett vagt obehag att det rör sig om större spel, vars rörelser är för finstilta för att kunna uppfattas av de mänskliga sinnena. Det är ett slags livets teater, ett spel på liv och död och en tillvaro där alla är utbytbara. Jag kan inte släppa tanken på att personerna i boken påminner om spelkort, om brickor. De är inte till för sin egen skull, utan för ett högre syfte. Och vad är då det? Snöängel ger inga svar, men det obevekliga, tillika ofrånkomliga slutet, ger en hint: Något måste dö för att något annat ska kunna födas och leva vidare.

I och med Snöängel skriver Anna-Karin Palm in sig i en lång tradition av stockholmsskildrare. Och hon gör det med den äran! Jag bockar och bugar och tackar för denna promenad genom Stockholm. Men hon knyter också an till sitt eget författarskap. Historien om Hedvig och Billy varvas med en annan. Ett ganska så ensamt Jag berättar, i egenskap av författare, mamma, maka och, kanske framförallt, människa om sin självvalda exil i Frankrike. Båda historierna är en fråga om makt, språk, utrymme och identitet. Även om delarna om Hedvig och Billy berör mig mest, kan jag inte låta bli att reflektera över vad tid och plats gör med vårt språk, våra upplevelser och våra minnen. Alla dessa historier är kanske en och samma, återberättade i olika versioner. Anpassade för att passa in just här och nu. Därför uppstår en underbar tidlöst skavande skevhet i Snöängel. Det går inte att precisera eller definiera helt och fullt, men det antyds. Gåtfulla antydningar om att allt inte är vad det ser ut att vara.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2012-01-24 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-24 18:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4528

2 kommentarer

Är kluven – tycker om Snöängel, och vill läsa vidare, men efter ca 2/3 av boken är jag ganska trött på den lite för allvetande berättaren och på en viss övertydlighet i beskrivningarna. Palm tycks inte lita på läsaren utan skriver henne på näsan t ex i personbeskrivningarna. Det är så uppenbart en berättare liksom i vägen nästan hela tiden, eller i alla fall för ofta. Dialogerna är också problematiska, för många ord, övertydlighet även här. Ofta låter det inte trovärdigt, så skulle man inte uttrycka sig. Unga kvinnor som säger ”minns du Ottosson?” (eller nåt liknande), mitt i ett bästissamtal fyllt av fniss? Det är ofta lite stolpigt och skulle ha vunnit på en sträng redigering. De mellankommande bitarna av författarens egna återblickar och reflektioner – jag vet inte vad jag ska tycka om dem. Själva innehållet i dem gillar jag, verkligen, men hör det hemma i romanen? Tillför det något eller förstärker det bara intrycket av den så närvarande författaren? Är det avsikten, kanske att få det att verka avsiktligt med den påträngande allvetaren?

Däremot har jag inget emot de flummiga inslagen, förutom när även de blir övertydliga och lite löjliga. Jag tycker att mycket i boken är fantastiskt, kanske upplever jag det som att Palms idé och intention är mycket bra, men att själva genomförandet inte är helt lyckat. Och det är intressant att få återse 80-talet, förstås.

Anna Oregistrerad 2012-01-24 15:16
 

PS. Billys matte heter Lovisa. DS.

Anna Oregistrerad 2012-01-24 15:18
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?