Pål Steigan skulle egentligen ha vad som helst utom ett ganska bra betyg. Det finns liksom inte så mycket ”ganska” över det här.

Nu hör jag inte på något sätt till dem som anser att alla som tror att någon form av gemensamt ägande som lösningen på gemensamma problem är medskyldiga till all världens diktaturer och folkmord. Inte alls. Men att ett gråblått 2011 ge ut en bok som besvarar frågan om klimatkrisen och ekonomin och allting med en ”Kommunism 5.0″, ja, det kan ju onekligen väcka vem som helst ur höstslaskslummern.

Begreppet ”Kommunism 5.0″ känns kanske vid första anblicken lika upphetsande som stenkonservativa Elise Claesons idiotiska boktitel – och bok – mamma@home för några år sedan (inga liknelser i övrigt). Dock har Steigan en poäng, inte bara med hur han skriver kommunismens historia utan också dess framtid. Här blir Stalin & co den avart och historiska blindtarm de förhoppningsvis är, medan Steigan målar upp en rosenskimrande framtid där modern informationsteknologi och fenomen som öppen källkod spelar stor roll.

Låter det en smula luddigt får jag nog skylla på att det är det. Att skissa upp några femårsplaner eller liknande blir ju knappast retoriskt möjligt, men det är också Steigans syfte att hålla framtiden öppen. Den måste vi själva forma, tillsammans.

Problemformuleringen är han ju knappast ensam om. Kriserna – både ekonomiska och ekologiska – tycks avlösa varandra i allt snabbare tempo. De ekonomiska klyftorna bara ökar. De rika blir rikare och de fattiga fattigare. Människor och miljö exploateras till bristningsgränsen.

Steigan menar helt enkelt att kapitalismen spelat ut sin roll och fått – och missbrukat – sina chanser. Det är dags att gå vidare och det gör vi rimligtvis genom att ta demokratisk kontroll över dessa missbrukade resurser. Istället för att, som det numera heter, ”privatisera vinster och socialisera förluster” socialiserar vi alltihop och får därmed möjlighet att planera långsiktigt, människovänligt och ekologiskt hållbart.

Perspektivet är globalt men också norskt, och djupt kritiskt inte minst till hur den norska staten investerar sina oljepengar. Det är ett spännande perspektiv, onekligen nära, medan det samtidigt ofta gått märkligt vattentäta skott mellan norsk och svensk debatt.

Steigans ekologiska nyläsning av Marx öppnar onekligen upp den debatten en hel del. Det han förlorar i tydlighet, vinner han ofta igen i mod, ambitionen till helhetsperspektiv och inspirationsförmåga.

Lyckligtvis är det inga Björklund-betyg vi delar ut här. Pål Steigan skulle förmodligen fått underkänt i uppförande och ordning så att det bara small om det. Han är kaxigt ifrågasättande och en bra bit utanför debattens snäva ramar. Det räcker ganska långt i min bok.