Inte mindre än tre böcker har jag recenserat den senaste tiden av manliga författare som avhandlar sitt liv. Det låter mer dystert och navelpillande än det är, men nog kan det ses som en tendens i tiden. När Jenny Tunedal recenserade Lukas Moodysons Döden & co för Aftonbladet skrev hon att jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom. Jag skulle vilja dra det snäppet längre. Jaget är vår tids mest framträdande sinnessjukdom. Den yttrar sig i ett ständigt uppdaterande på Facebook, den egna lilla bubblan där vi göder myten om oss själva, och överallt vimlar det av små entrepenörer med hjärtat blått. Det är inte konstigt att denna livsstil även syns i litteraturen.
Allan G Hunter har kurser i att skriva sina memoarer. Hans grundtes bygger på att om du skriver om ditt liv och gör det så ärligt som möjligt, kommer du att lära dig så mycket om dig själv att du kan förändra ditt liv till det bättre. Ditt beteendemönster sätts nämligen redan i barndomen och färgas av en mängd beslut. Så även för Jan Henrik Swahn. Han var ute och åkte skidor med sin familj och föll ner i ett dike. Han låg kvar och skrek på hjälp men modern hörde inte. Fåfänga hindrade honom från att ta sig upp; om jag skriker tillräckligt länge och gråter tillräckligt mycket kommer hon att komma tillbaka. Ett sätt att fly från problem som senare tar sig yttring i Swahns ständigt kringflackande tillvaro, hur han hanterar sina relationer och att han aldrig bor på samma ställe mer än två år i rad, till exempel. (Det stör mig dock att han översätter ”Partir c’est mourir un peu” med ”Att resa är att dö en smula”…)
Mitt liv som roman har en önskan att vända upp och ner på romanskrivandet. Utgångspunkten, att med hjälp av sina dagböcker skriva en roman om sitt liv, gick om intet då böckerna försvann på ett tåg. Påbörjade arbeten raderades i datorn. Och så vidare och så vidare, tills det enda som kvarstod var att skriva rakt från minnet. Resultatet blir ett intressant hoppande mellan tidsåldrarna, där Swahn stundtals följer en given kronologi, men lika ofta går utanför och kommenterar sig själv och sitt eget handlande. Eller kritiserar romanstrukturen som sådan. Det hela blir både underhållande, medryckande och intressant.
Jag klev på tåget med klocka och klev av det utan klocka. Mitt undermedvetna tyckte inte att tiden i Stockholm var något att mäta. Klockan bestämde sig för att återvända.
(Tio kapitel i rad har jag nu gett samma rubrik som även det här kapitlet har men bläddra inte tillbaka och friska upp minnet för jag kommer i skrivande stund strax att flytta fram rubriken ytterligare en gång och längre fram kanske än fler gånger, har nämligen precis insett att inte heller det här kapitlet kommer att heta ”Jaså, en till?”. Du kan därav dra slutsatsen att kapitlet du just läser inte ingick i de ursprungliga planerna, ja, att det inte ens ingick i planerna när jag satte mig framför datorn. Jag började alltså skriva i den trygga förvissningen att den här gången verkligen nå fram till mannen som lätt hånskrattande snoppade av mig med kommentaren: ”Jaså, en till?”. Och någonstans på vägen dit upptäckte jag då en gränd som verkade spännande, och det är den gränden du befinner dig i. En återvändsgränd? Nej, inte alls, men ny är den och nya gränder är alltid spännande och en stängd dörr mer spännande än en öppen. Jag tänker inte irra bort mig. Förr eller senare kommer det ett sådant kapitel, kanske väldigt snart.
Kanske illustrerar Mitt liv som roman vår ständiga önskan att komma fram till ett bokslut, ett konstaterande, en dom över våra liv, som aldrig infinner sig. Dramaturgins kurva är helt enkelt inte applicerbar. Men letandet i sig är intressant nog att uppehålla sig vid, sida efter sida.
En sak jag inte kan hjälpa att reagera på, är dock de frånvarande kvinnoporträtten. Swahn lever mestadelen av sitt liv med H, vars porträtt i boken främst tar upp deras lika grundförutsättningar i livet, men även Swahns ständiga ambivalens till deras förhållande. Borde jag lämna henne? Men hon får inte lämna mig! Vi borde kanske skaffa barn? Swahn tycks vara någon som bara sveps med av livet (återigen denna martyrroll?), en man som skaffar familj men inte bryr sig nämnvärt. Som har en affär med L, som visserligen är passionerad, men aldrig att vi får samma utmålande bild av henne som vi får av alla de manliga kompisar som florerar. Det målande har Swahn över huvud taget inte riktigt anammat, och jag som precis läst Knausgård saknar livet i många scener.
Den växer nämligen, den otäcka känslan av att där kvinnor blir kära, blir män motvilligt meddragna. Aldrig att en kvinnlig författare skulle ägna så lite tid att beskriva sina älskares personligheter, förehavanden och utseenden! Och känslorna? Jag vet inte om jag ska tycka det är en sorg som ligger hos det kvinnliga eller det manliga. Främst hade jag väl önskat att denna skillnad mellan könen uteblivit helt. För att den sätter vatten på min kvarn om att verkligheten egentligen aldrig förändras: en verklighet där män är de levande heroerna med driv och karriär, medan kvinnorna är kuttersmycken som sedan blir mammor till avkomman. Inte ens Elsa Grave, poeten som Swahn ser som en stor inspiration och läromästare, får den stora plats hon skulle förtjäna.
Men självupptagenheten är som sagt inte enbart något negativt. Swahns öde som någon som inte känner sig hemma någonstans, som försöker ägna sig åt sin passion: skrivande, men ständigt tappar tron på sig själv, som flyr landet men ständigt kommer tillbaka till utgångspunkten, är ju varje människas öde. I det mest självupptagna går det allt som oftast att känna igen sig, och det är som sagt den positiva biten av denna ihärdiga fokusering på jaget som vi upplever i litteraturen idag.
Publicerad: 2011-08-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-09 22:28
2 kommentarer
Tack Lina för engagerad recension. Du har förstås rätt i att det råder obalans mellan kvinnor och män i min bok. Mitt enda försvar är att det är väldigt svårt att skriva om sin fru (som gick med på det men utan större förtjusning) eller om en kvinna man helst vill skona från att bli igenkänd av någon (där misslyckades jag grovt). Där var nog Knausgård långt hänsynslösare. Men jag kan bättre! I min roman Vandrarna dominerar kvinnoporträtten och i min nya roman finns bara kvinnor.
Hälsningar,
Jan Henrik
#
Jag har missat din kommentar och blev upplyst om den av en medarbetare. Trevligt att höra att du kan bättre. :) Jag ska kika på dina andra böcker vid tillfälle. ha det fint!
#
Kommentera eller pinga (trackback).