Första 2/3 är huvudpersonen helt ointresant. Arbetskamrater, fru och barn struntar i honom och han struntar i sig själv. Han dricker vin, surfar fotbollsnyheter och tänker inget intressant.

Sista tredjedelen gör hotar han en 12åring som trakasserar hans dotter och blir på det sättet den mobbare dotterns mobbare redan är… sedan stoppar han en kille från att slänga in mynt på planen i en fotbollsmatch, får stryk och polisanmäler och blir själv trakasserad.

Hans samhällsanalys begränsar sig till att allt slödder som inte följer lagen skall sättas åt hårt av samhället och av såna som Peter själv som skall visa civilkurage… som om det var en lösning på något som helst problem.

Huvudpersonen påminner mycket om Knausgård i min kamp del 2. Han är arg och sur på precis allt (och framförallt på en livsstilsmedveten medelklass) men är själv så ointressant att läsaren genast tänker att hellre tillhöra det han inte gillar än att behöva lyssna på den här människan som inte tycker att någonting är meningsfullt.

Efter att följt Peter i ”den onödige mannen” i 250 sidor kan jag konstatera att det inte finns en enda sak i hela världen som gör honom glad och det enda han vill är att alla som missköter sig skall lämna honom i fred. Trist för honom. Men som samhällsanalys… tjena.