Du får vara publik. Du är inbjuden.

Det kostar bara respekt.

Jag vill att vi är snälla mot varandra.

Så står det i baksidetexten till [betongpelarägd]. Det är ett rimligt avtal mellan författare och läsare, jag kan gå med på det. Men det betyder inte att jag måste tycka om dikterna.

Jag måste inte tycka om dikter bara för att de är utgivna på eget förlag och det ju alltid vore fint att lyfta fram ett alternativt verk istället för något från de stora förhärskande förlagen. Jag måste inte tycka att det känns tufft med en underrubrik som ”facebookpoesi och vanliga jävla dikter” eller svordomar överhuvudtaget när de upprepas till en tom och utsliten gest.

Jag måste inte tycka om starkt radbrutna tankedikter kring vardagsunderfundigheter eller interna, jagcentrerade tilltalsdikter från ett Mig till ett Dig eller ordlekiga, glimtögda infallsdikter som ska säga något om livets storhet eller litenhet eller både och.

Jag vill inte veta att berättarjaget sparar på ögon man aldrig glömmer för att de kan vara bra att ha eller att det vaknat under ytan och bara nappar på kärlek eller att tandborsten är sällskapssjuk.

Jag vill inte veta att viet har en låt som är deras egen i samma dikt som håret flyter ut över hela kudden.

Jag vill inte veta att det står 1-0 mellan berättarjaget och livet.

Jag måste inte tycka att 126 sidor är motiverat.

Kanske finns det människor för dessa dikter – av respekt hoppas jag det – men jag är inte en av dem.