Jag var ett mycket allvarligt barn. Så pass att jag kunde bli arg om folk skrattade. Dessutom var jag superkristen. Hur är det nu då? Jo tack, bättre. Jag skrattar gärna och ofta. Och min religiösa övertygelse är nu mer av ett kritiskt ifrågasättande. Men innerst inne kommer jag alltid att vara det där allvarliga barnet som fascineras över de stora djupen i livet.

Det finns vissa författarskap som man känner sig hemma i. I mitt fall har det bland annat varit Maria Gripe och Walter Ljungqvist. Så för ett tag sedan upptäckte jag poeten och prosaisten Christine Falkenland. Hennes mollstämda, tvetydiga och dunkla ton gick rakt in i mig. När jag sedan fick Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja. Tron och tvivelts tematik i Christine Falkenlands prosa i mina händer närmade jag mig den tveksamt. Visst var jag nyfiken på att loda på djupet i Falkenlands texter, men jag var också orolig för att mina läsupplevelser skulle smulas sönder av alla teorier och analyser. Så blev nu inte fallet. Törnqvist, som disputerade i litteraturvetenskap vid Lunds universitet våren 2010, lyfter Falkenlands romaner ytterligare en dimension och lyckas på ett ypperligt sätt frilägga deras tematik och symbolik.

Christine Falkenland debuterade som poet 1991. 1996 kom hennes första roman Släggan och städet. Sedan följde ytterligare tre romaner: Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Det är denna kvartett som Törnqvist har koncentrerat sig på. Hon betraktar dessa fyra som en helhet som står i en never-ending dialog med varandra och sina intertexter. För att dissikera denna dialog används ett tvärvetenskapligt perspektiv, där litteraturvetenskapliga teorier möter teologiska. Och med hjälp av psykoanalytiska och språkfilosofiska infallsvinklar filtreras texten ner till minsta beståndsdel.

Och visst kan Törnqvist sin Bibel och sin Falkenland. Hon imponerar stort med sina teologiska kunskaper liksom sin förmåga att fläta samman dessa med det skönlitterära materialet. Det både breddar och preciserar, men framförallt visar det hur bråddjupa Falkenlands texter är och hur starkt de alla alluderar på Bibeln. Denna dialogicitet är komplex; här finns en längtan att komma hem – att gå upp i Gud och få hans välsignelse. Men vi finner även ett kritiskt ifrågasättande av den straffande Guden som slår sitt folk. På så sätt skriver Falkenland in sig i en modern, sekulariserad tid, menar Törnqvist. Och med ekon från ett kristet språkbruk och med ständigt återkommande teman, motiv och bilder ryms förfluten tid i den nuvarande. En ständig återspegling där våra skuggor tränger sig fram, förföljer och vakar över oss. Resultatet blir en brännande tidlöshet.

Läser man Falkenland upptäcker man snart att här finns en kör av röster som bildar en underbar spretighet. Det sticker ut och det överraskar. Men här finns också en påtaglig samstämmighet. Likt ett brustet halleluja visar hur denna falkenlandska urscen (med ett ensamt jag i själsnöd) kretsar kring besatthet, skuld och förlåtelse. Straffet domen och helvetet mullrar hela tiden hotfullt. Det går dock att skönja en ljusning. Frågan är bara hur nära himmelriket är. Den lilla människan som famlar i dödsskuggans dal; har hon överhuvudtaget en plats där?

Tack vare Törnqvists imponerade bibelkunskaper går det se paralleller till både Jobs bok, Psaltaren och Predikaren och flera andra bibeltexter. Den rena, oskydiga obefläckade själen går i klinch med köttets begär och besatthet som yttrar sig i form av starka erotiska och sadomasochistiska böjelser. I denna ångest och (för)tvivlan blir vi medskapande; läsare och text påverkar varandra: textens tvivel blir läsarens. Och med sin analytiska förmåga visar Törnqvist hur nära den kristna föreställningsvärlden vi lever, både i fiktiv och reell verklighet. Vår tro och våra tvivel, trots att Gud påstås vara död, finns ändå där.

Denna avhandling är inte bara läsvärd, den är att rekommendera. Den stryker inte medhårs – nej, den utmanar och ställer krav på sin läsare. Men det fina, och också oerhört sympatiska, är att den inte ägnar sig åt akademiskt navelluddspilleri. Likt ett brustet halleluja öppnar upp och bjuder in; man behöver inte vara inbiten litteraturvetare för att ta till sig boken. Det återstår bara för mig att säga tack. Och brista ut i ett helt och tydligt halleluja.

Amen.