Oppositionspartiet är lika med den sextonåriga Saga och hennes vänner i L II, latinlinjens andra ring i gymnasiet, på sextiotalet i Stockholm. Saga är begåvad och hon gillar skolan, men hon engagerar sig inte i allt: skolkar från gymnastiken för att istället fundera över livet, och blir anklagad av lärarna för att se uttråkad och ironisk ut. En stor sak på den tiden när man kunde bli relegerad och när lärarna var några man såg upp till och fruktade som ett annat släkte. Men Saga har inte bara detta att förhålla sig till, även de inbördes relationerna i tjejgänget, det nya intresset för killar, och den allmänna inställningen till livet och framtiden måste hanteras.

Gun-Britt Sundström är mest känd för boken Maken, en skildring av ett ungt förhållande i upp- och nedgång inramat av sextiotalets studentkretsar. Den boken har en otroligt (och obehagligt) stor igenkänningsfaktor. Den får en att ifrågasätta och fundera på det mesta kring förhållanden, och trots att den skrevs för snart 40 år sedan känns väldigt mycket igen. Riktigt så är det inte med Oppositionspartiet (som kom ut första gången 1967), men den kommer hyfsat nära.

Det som har förändrats mest sedan boken skrevs är förstås skolsystemet och synen på skolan. På det tidiga sextiotalet var det bara cirka 25 % av alla ungdomar som överhuvudtaget gick gymnasiet, och kraven som ställdes där var nog aningen högre och i alla fall andra än idag. Det spelar såklart roll för en bok som handlar om ett gäng gymnasietjejer. När jag läser boken slås jag först av hur på en gång mer vuxna och mycket mer oskyldiga dess huvudpersoner ter sig jämfört med ungdomar idag. De slänger sig med latinska citat och har abonnemang på Dramaten, men de har knappt börjat fundera på killar förrän de är sexton år, och här finns verkligen inga oregerliga fyllefester eller svikande föräldrar.

Och jämfört med dagens ungdomsböcker, fulla av ätstörningar, misshandel och mobbning, så känns Oppositionspartiet oskyldig. Kanske är det snarare därför som jag reagerar, inte för att verkligheten i sig inte är lik den här skildringen av skoltiden. Också idag finns svärmerier för lärare och äldre elever, också idag finns såklart den där tonårstiden som Sundström skildrar väldigt fint – när man är på en gång så klok och kan genomskåda allt, och så liten och ibland vilse i världen. När känslor är himlastormande, gräl är på liv och död, och alla diskussioner man för är livsavgörande.

Ju längre jag läser desto mer övertygas jag om att det trots allt inte är särskilt mycket som har förändrats, egentligen. Saga och hennes vänner umgås i grupp eller två och två, och en av Sundströms stora bedrifter med den här boken är att hon fångar det egna språkbruk som kan uppstå inom en grupp, när man snabbt fångar upp ett ord eller ett uttryck som hörts i klassrummet och sedan bygger vidare på det. Ena dagen pratar alla finlandssvenska, nästa citerar alla Karlfeldt. Och utomstående förstår så klart ingenting, en av finesserna med det hela och något som leder till oräkneliga interna skrattanfall. Även i övrigt är språket eget och slangbetonat, det ”gamas” och ”bältas” och ”obsas”, men det blir aldrig svårförståeligt utan känns bara autentiskt.

Dessutom är det här en fin skildring av Saga själv, en tjej som trivs med livet men som trots det inte alltid får saker att gå ihop eller vet vad hon vill. Hon funderar över tvåsamheten (redan här finns uttrycket ”maken”, som vännerna använder om sina pojkvänner), över meningslösheten med fester, över lärares oförmåga att förstå och över vänskapskretsens rörelser till och ifrån varandra. Inte alla tonåringar är värstingar eller lider av svåra själsvåndor, men deras tid och historier är ändå på många sätt essensen av livet, vilket Gun-Britt Sundström visar väl. Och också de berättelserna, mindre extrema som de är, finns behov av.