Det första förhållandet. Hon tycker om dig, du tycker om henne. Världen är ny, skör, den går nästan sönder. Samtidigt har du hittat hem, och skulle detta någonsin ta slut, då dör du. Men det kommer det ju aldrig att göra. Ni har funnit varandra, du är hel tack vare henne. Du blir blind av svartsjuka så fort hon så mycket som ens tittar åt en annan. Hjärnan är snabb med att bygga fantasier, med att leta upp alla anledningar till att det skulle kunna spricka. Det stora, dramatiska, världsomspännande i grunden skakande, som hotar förstöras av en enda liten blick.

Stig Sæterbakkens roman tar ett hårt grepp om din nacke redan i inledningen. Du fascineras och skräms lite av den allvarliga tonen. Men snart är den ditt allt. Snart är den din sugklocka, förlöser dig obarmhärtigt från allt det trevande och försiktiga du tidigare läst. Och du börjar känna. Du känner jobbiga saker, du känner igen dig. Du hankar dig fram på hans smärtande likheter med ditt eget liv.
Och så händer det. Det som aldrig fick hända. Hon lämnar dig.

Så vuxen hon blivit, så lik en kvinna hon plötsligt är. Du ser det vemodiga uttrycket i ögonen: hon står där som en mor och förtvivlar över sin son, som har gjort henne besviken men som hon vet att hon måste stå ut med hur det än är. Det är så det är. Hon har blivit större, du har blivit mindre. Hon har mognat och blivit en kvinna, du har krympt och blivit ett barn. Hon är vacker som en dag, du är så dum som man kan bli. Hon är renad, hon står i sitt gudomliga ljus och ser på dig, liksom ovanifrån.

”Lämna mig inte är en roman som närmar sig formfulländning”, tycker Maya Djuve Troberg på Dagbladet. Läser jag på baksidan. Har hon rätt i det? Jag plöjer kapitel efter kapitel, dessa små sköna luftiga stycken, delarna som öppnar upp flik för flik av det stora nätverk vi kallar det mänskliga psyket. Jag är benägen att hålla med. Ett Du är huvudpersonen. En Hon som lämnar, och därpå följer de olika turerna. Förälskelsen. Kärlekens olika steg. Svartsjukan. Allt det vi känner igen, men här fullständigt naket porträtterat. Det gör ont att läsa Lämna mig inte. Jag läser i Vertigos månadsbrev att man gråter av den här boken. Det är ingen överdrift.

I skvalvattnet av den sanna kärleken. Du virar in dig, testar andra kroppar. Målar svart över det som en gång var fint:

Den här gången står kuken ut som ett främmande verktyg mellan benen på dig, fristående från kroppens tristess, så hård att det nästan går för dig när den ljushåriga bullfittan sluter sig om den. Kudden låter hon ligga där hela tiden. Hon vill att du ska slippa se henne. Du hör henne stöna bakom den när ni älskar. Efteråt ligger ni en stund bredvid varandra, så reser hon sig och klär på sig. Du säger ingenting, kan nästan inte vänta med att få henne ut ur huset.

Var kommer allt ifrån? Vad formar och stöper en individ? Barndomen. Ungdomen. Och jag börjar med sorg i bröstet läsa om mobbingen, om det trauma jag inte tyckte mig behöva till en början; jag var fullkomligt nöjd i förälskelsens förhatliga och förtrollande värld. Men flikarna fortsätter öppna upp sig. Här är grunden till problemen. Här föds osäkerheten, våndan, all skräck inför ensamheten.

Högstadiet, där Oskar naglade fast din blick, går från vän till fiende. Högstadiet, där du träffar Zombie, som sitter på sitt rum och läser porrtidningar. Rummet där du skrider in i sexualiteten, med all dess förvirring. Inbäddad av tonåriga fisar, finnar och kukar.

Den som varit astronaut, tänker du, inpackad i en enorm klumpig dräkt som gömmer allt, svävande i viktlöst tillstånd någonstans i yttre rymden, utskjuten som en projektil, på väg mot det okända, längre och längre bort från jorden, utan allt som drar ned dig, fri från hela eländet, det som skulle ha legat kvar där som en smutsfläck på en grön spelkula, en liten sten, en sandpartikel, ett stoftkorn bara, till slut mindre än ett stoftkorn, till slut ingenting.

En hel människas uppväxt ryms i den här boken. Utan att den någonsin lämnar sitt personliga tilltal, sällan ens för miljöbeskrivningar. Vi är inuti och det är där vi ska vara. Sæterbakkens språk är enkelt, nästan gränsande till naivt, och kanske är det något man borde klaga på? Samtidigt värmer mig tanken på att vem som helst, precis vem som helst, kan slå upp den här boken och låta sig sugas in. Det är inte få förunnat, det krävs ingen litterär bildning. Det krävs bara att du har varit riktigt, riktigt kär. Och klarar av att bli berörd.

Ingenting av detta har du känt förut. Allt har legat där, begravt i dig, i brist på det som kunde väcka det till liv. Det är som om du inte visste något om vad du bestod av. Allt du har byggts upp av, hur de olika delarna står i förhållande till varandra, vilka känsliga möjligheter som låg i varje del, bröstet, magen, nacken, svanskotan, äggen i pungen, sömmen i mitten, hela vägen upp mot det svullna huvudet, allt låg i träda till dess att hon kom och la sina händer på det. Hon gav dig din kropp i gåva, hon invigde dig genom att ta på dig, hon väckte varje kroppsdel från dödens slummer, en efter en, varje beröring en invigning, en välsignelse. Du var ett lik, men blev hämtad upp från graven och återupplivad.