När norska Gunnhild Øyehaugs första roman kommer på svenska är det med undertiteln ”En perfekt bild av ett personligt inre”. Det är en roman med filmiskt snabba klipp och ett myller av människor, deras tankar och omständigheter, med skruvade, oväntade inslag och smarta referenser till världen och kulturen omkring oss.

Litteraturstudenten Sigrid skriver om varför filmhjältinnor görs sårbara genom att tassa omkring barbenta i för stora herrskjortor. Trine ska göra en performance på ett galleri, men störs av mjölkstockning och längtan efter den nyfödda dottern. Viggo går och oroar sig för att saker ska explodera omkring honom. Kåre och Wanda har avslutat sitt treåriga förhållande sedan de kommit ihop sig om kvinnoskildringen i Tarantinos Kill Bill och Kill Bill 2. Elida reser till Prag för att skriva om Kafkas Slottet och Linnea tror åtminstone att hon ska göra en film som ska kunna återförena henne med en äldre före detta älskare.

Vänta, blinka fullkomligt vimlar av referenser och intertexter. Könsroller, möten och relationer är återkommande teman, inte minst mellan yngre kvinnor och äldre män. Fler än en huvudkaraktär finner sig vid ett eller annat tillfälle stående just barbent och sårbar i en för stor herrskjorta och Øyehaug fångar skickligt och eget människors lite omständiga tankeströmmar och hur vi ständigt använder kulturella bilder för att begripa och förhålla oss till vår omvärld och våra medmänniskor.

Vänta, blinka är en underhållande roman med så många bottnar att allt får en smak eller till och med bismak av lätt ironi. Den är finurlig, oväntad, klurig och smart – ibland så till den grad att det är svårt att hinna engagera sig i karaktärerna och det som händer dem. När Viggo slår ut en tand får vi följa den ner genom en gatbrunn, ut i havet där den slukas av en lax, vars vidare äventyr till Grönland och tillbaka igen också blir en del av berättelsen. Andra gästspel görs av Dante och Vergilius ur Den gudomliga komedin, av litteraturteoretikern Paul de Man och av George Bush den äldre och yngre. Alltsammans berättas dessutom av ett påtagligt närvarande ”vi”, vars identitet avslöjas först på sista sidan.

Precis som karaktärerna relaterar det mesta minst lika mycket till film som till litteratur sneglar också romanens komposition, med korta scener och en mängd karaktärer på ett eller annat sätt sammanlänkade med varandra, på filmer som Short Cuts och Magnolia.

Ändå är det svårt att tänka sig Vänta, blinka som något annat än just en roman. Bara romaner har väl den här platsen för språkliga egenheter i karaktärernas medvetandeströmmar. Bara romaner kan ge samma avslöjande, roande inblick i vad som pågår i människors huvuden och bara i romaner finns möjligheten att möta ”en perfekt bild av ett personligt inre”.